I en vårbudgetmotion för exakt ett år sedan presenterade de rödgröna partierna sin gemensamma ekonomiska politik, som var resultatet av plågsamma kompromisser för alla tre inblandade partier. Utan den motionen hade Håkan Juholt knappast varit partiledare för Socialdemokraterna i dag.

Efter de rödgröna beskeden våren 2010 förlorade oppositionen ledningen i opinionsmätningarna, och lyckades inte komma ikapp före valet.

Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val i modern tid, Mona Sahlin fick så småningom sparken och dörren öppnades för Håkan Juholt.

Han har ett radikalt annorlunda läge än vad Mona Sahlin hade för ett år sedan. För det första existerar det ingen som helst samordning av oppositionens ekonomiska politik.

Sahlin ägnade mycket energi åt att pressa Vänsterpartiet att acceptera budgetreglerna med utgiftstak och överskottsmål, som syftar till att hålla statsfinanserna under kontroll. I går berättade vänsterpartisterna att de vill höja inflationsmålet och skrota utgiftstaken.

Och i de skattefrågor där Socialdemokraterna har lämnat besked tycker Vänsterpartiet något helt annat. Exempelvis vill Lars Ohly avskaffa hela det borgerliga jobbskatteavdraget, som hittills omfattar 70 miljarder kronor, medan Håkan Juholt och Tommy Waidelich ”inte ser behov av några stora skattehöjningar”.

Vänsterpartiet lämnade i går fler besked i skattefrågor än Socialdemokraterna, som väntar till i höst med att svara på regeringens planer på ännu ett jobbskatteavdrag, liksom med besked om förmögenhetsskatten och avdragen för hushållsnära tjänster.

Den rödgröna enigheten är alltså historia, men enighet var ju heller ingenting som väljarna tackade dem för. Och mycket av den egna socialdemokratiska politiken är under utformande. Under tiden håller Håkan Juholt på att lansera en egen begreppsapparat som ska beskriva den politiska inriktningen.

Att börja med språket är kanske inte så dumt. När Moderaterna blev de Nya Moderaterna distribuerades ordlistor för att partifolket skulle lära sig att använda rätt begrepp. Man skulle säga utanförskap i stället för arbetslöshet, inte prata om privatiseringar men gärna om mångfald och rättvisa.

Språk är politikens viktigaste verktyg och efter drygt en månad på jobbet har Juholt en egen ordlista, som han säger sig ha hittat på själv. Här kommer den:

”Kunskapsbaserad ekonomi”

Handlar ungefär om att kvaliteten och tillgången på utbildningen, från grundskola till vuxenutbildning, måste bli bättre.

”Värdeburen tillväxt”

Ska beskriva en ekonomisk tillväxt som är förenlig med god klimatpolitik och bra arbetsmiljö.

”Social investeringspolitik”

Ett ganska fluffigt begrepp som framför allt verkar handla om kultur, museer, fritidsgårdar och sådant som regeringen, enligt Juholt, inte räknar till välfärdens kärna.

”Innanförskapets samhälle”

Är till sist vad hela politiken syftar till. Det är förstås en vändning på det borgerliga begreppet utanförskap och en variant på den gamla S-parollen ”Alla ska med”.

”Vi sätter upp gula jävla post-it-lappar, och sen brainstormar vi kring detta. Hela vägen fram till nästa valrörelse kommer vår politik formas och fyllas av detta”, sa Håkan Juholt efter sitt första majtal i Falun.

Det nya språket är alltså redan här. Den nya politiken kommer senare.