Kyrkan är en låda av gult tegel, byggd i början av 1980-talet, istadsdelen där jag växte upp. Sedan jag var liten har vi gått hit varje julafton och jag noterar att kyrkoherden blivit så till åren att han fått överlämna rollen som Josef till en mer ungdomlig komminister. Själv närmar han sig pensionen och gör en biroll som herde. Medan barnkören ängsligt stämmer upp i Stilla natt undrar jag varför jag är här. Alltså inte varför just min familj är här, det handlar mest om att det charmerande arrangemanget inte kolliderar med Kalle Anka på tv. Utan hur det kan komma sig att berättelsen om Josefs och Marias mödosamma resa till Betlehem efter 2000 år fortfarande engagerar så många människor. Kyrksalen är fylld till sista plats. Runt om ivärlden finns i runda slängar ytterligare 2,1 miljarder människor som tror att Marias graviditet verkligen var den helige andes verk (och inte brevbärarens) samt att barnet hon födde var frälsaren. Det är uppenbart att någon en gång i tiden gjorde ett förbannat bra pr-jobb.
Jag är inte konfirmerad, så bibeln är verkligen inte min hemmaplan. Men så vitt jag begriper är de ansvariga bakom kampanjen de så kallade ”apostlarna”, den stab av män som arbetade kring Jesus. Jag gissar att de utgör dåtidens motsvarighet till dagens pr-konsulter. Om vem av lärjungarna som var den smartaste marknadsföringsstrategen råder det inget tvivel. Vore det inte för Judas Iskariot skulle Jesus lika gärna kunnat bli en av historiens bortglömda barnstjärnor.
Men Judas visste att det inte finns något marknadsföringsredskap som kan mäta sig med döden. Historien har givit honom rätt fler gånger än någon kan räkna.
Se bara hur Michael Jackson lyckades blåsa liv i sin avsomnade karriär genom att helt enkelt sluta andas. Som levande framställdes han som en av planetens allra mest bisarra personligheter. En man med tveksamma sexuella preferenser som slösat bort sin förmögenhet på att radera sitt afroamerikanska ursprung ur sitt alltmer vaxlika anlete. Som död kunde han åter förvandlas till det musikaliska geni han en gång var, komplett med mickfrilla och pigment, exakt så som världen behövde honom just då (i en tid då historiska sår snabbt skulle läkas när en färgad man för första gången flyttade in i Vita Huset).
Vem skulle idag minnas Patrick Swayze eller Brittany Murphy om de fortfarande levde och hade hälsan? Ingen. Helst ska de dö medan de fortfarande unga och vackra så de gör sig på bild, som Andy Warhols ikoniska porträtt av Marilyn Monroe. Eller kan säljas som actionfigurer som Heath Ledgers Joker från den senaste Batmanfilmen, eller som tv-spelskaraktärer som Kurt Cobain i Guitar Hero 5. Judas måste redan på Jesu tid ha begripit att människor helt enkelt inte kan få nog av döda kändisar. Att offentliga tragedier hjälper oss att bearbeta det obehagliga faktum att döden förr eller senare kommer att drabba även oss. Vi skapar våra stjärnor bara för att kunna se dem dö.
