Det utlovade snöslasket blev det inte mycket av, men det har redan blivit mörkt när Tomas Tranströmers rullstol lastas ombord på en Ford transit som ska ta honom till Konserthuset. Få limousiner har plats för en rullstol.
De är redan sena, men på väg mot något betydligt mer glamoröst på andra sidan Saltsjön. Snart ska Sveriges första Nobelpristagare på elva år ta emot en medalj ur kungens hand.
SvD:s fotograf Dan Hansson, som under flera år följt Tomas Tranströmer och hans hustru Monica, träffade paret vid bostaden på Södermalm inför färden mot Konserthuset.
–Vi är uppklädda och det tog sin lilla tid, berättade Monica Tranströmer för SvD.
En viss nervositet hade infunnit sig när de for iväg i bilen, eskorterade av en polisbil genom gårdagens demonstrationskaos.
–Men vi är glada och pigga – och förväntansfulla.
Ända sedan det där samtalet från Svenska Akademiens Peter Englund den 6 oktober har Tomas Tranströmer varit i blickfånget. I går nådde uppmärksamheten sitt crescendo.
När det gäller Nobel lämnas inget åt slumpen. Monica Tranströmers gårdag började med att hon ännu en gång fick åka till Konserthuset och repetera för andra gången – med en figurant i rullstol. Poeten själv, som åkt på en förkylning, var hemma och tog det lugnt, spelade piano och lyssnade på musik.
Anna Tillgren, nobelattaché för Tranströmer, har tillsammans med paret valt bort en del evenemang och har försökt planera så att det mellan arrangemangen ska vara ”som vilken december som helst”.
–Men det har varit svårt så klart, när det dundrar in blommor och brev, erkänner hon rätt snabbt.
Till skillnad från övriga pristagare, som bor på Grand Hôtel, åkte Tomas Tranströmer och hustrun Monica direkt från hemmet. SvD anlände till Konserthuset samtidigt som paret, som tog sig in via en sidoingång – och fick åka med varuhissen.
Någon timme senare fylldes Konserthuset av ett hav med frackar och klänningar. Runt 1570 uppklädda gäster från hela världen var på plats, inramade av 25000 blommor och blad, med gul gloriosa, vita julrosor och vita amaryllis från San Remo i Italien. Pristagarna avlöste varandra uppe på podiet och fick ta emot sina priser.
Självklart stal kronprinsessan Victorias mage fokus under ceremonin. Det viskades en del i salongen. En annan som fick stor uppmärksamhet var en svartklädd och elegant kvinna på rad två på stol nummer ett uppe på podiet. Det var Claudia Steinman, änka till nobelpristagaren i medicin, Ralph M Steinman.
Det blev knäpptyst när professor Göran K Hansson talade om hennes mans insats. När Claudia Steinman efter att ha tagit emot en varm applåd skickade upp en slängkyss mot himlen kändes det i hela lokalen.
Men för både tv-tittare och oss som var på plats var det nog ändå klart att det här var Tomas Tranströmers dag. Han eskorterades in av Kjell Espmark, ledamot av Nobelkommittén för litteratur, som höll ett varmt presentationstal om poeten.
–Den mycket sammansatta texten är lätt, nästan tyngdlös. Tomas Tranströmer talar för oss många, sade Espmark.
Tomas Tranströmer rullades fram och fick ta emot priset från kungen, som kramade hans vänsterhand. Hyllningen efteråt från gästerna på Konserthuset liknade mer när bronshjältarna i fotboll 1994 landade i Sverige än en vanlig Nobelapplåd.
Att Tomas Tranströmer sitter i rullstol påverkade så klart festligheterna en del, rent praktiskt. Men många smarta arrangemang gjordes för att underlätta. På Konserthuset och i Stadshuset fanns vilorum. Och Roger Aving, Tranströmers chaufför i går, hade byggt en käpphållare på rullstolen, så att poeten lätt fick med sig stödet.
Tomas Tranströmer hade även med sig sin hustru Monica nära scenen, i den ordning som slagits fast i Alfred Nobels testamente. Bredvid henne på de första raderna satt andra anhöriga och nära vänner till pristagarna. Efter att kungafamiljen lämnat podiet fick de komma upp på scenen och gratulera i ett kramkalas som hade vissa likheter med säsongsfinalen på Idol i fredags. Fast lite mer uppklätt.
