Det jublades lite extra i publiken när de små vita cykeltaxifordonen med de nypyntade panterdamerna rullade förbi längs kortegevägen. Pridetåget består inte längre bara av diskodansande purunga. Nu börjar också äldre våga ta plats i karnevalståget. Vi som var med på 70-talet känner igen slagorden på cykeltaxin, ”Vi kan, vi vill, vi törs”, står det på den lilla diskreta affischen på fordonets sida. Låter kanske inte så djärvt för dagens lesbiska kvinnor men så var det långt ifrån då.

Ingrid, 68, minns de så kallade frigörelseveckorna på 70-talet.

–Vi demonstrerade och sjöng kampsånger men det var ingen publik och vi fick i stort sett ingen publicitet. Det är härligt att få uppleva den förändring som skett sedan dess, säger hon.

Pridetåget är kulmen på en veckas seminarier och festligheter, en folkfest där alla vill vara med att synas och politikerna tävlar om att hämta hem nya röster i den mäktiga gayrörelsen.

Men många äldre och medelålders tillbringade lång tid i den så kallade garderoben innan de offentligt vågade bejaka sin sexuella läggning.

Ulla hade fyllt 80 när hon deltog i Pridetåget första gången. Då hade hon nyligen kommit ut som homosexuell och blev övertalad att delta. Sedan dess har det blivit tradition.

När SvD träffar henne i Tantolunden på Södermalm vid 12-tiden på lördagen, sippar hon på ett glas champagne och väntar otåligt på att tåget ska sätta igång. Första året gick hon med till fots hela karnevalsvägen, numera åker hon cykeltaxi. De tilltagande hjärtbesvären kan inte avhålla henne från att vara med.

–Det är ju så kul och jag känner sådan samhörighet. Det är så viktigt att vi visar upp oss, en del får nog sina fördomar bekräftade, andra blir inspirerade, säger hon.

När Ullas partner sedan 45 år tillbaka gick bort för åtta år sedan blev hon medlem i organisationen ”Golden ladies”, en klubb för äldre lesbiska kvinnor som gillar att träffas, umgås, dansa och äta middagar tillsammans. Fram till dess hade hon levt en undanskymd tillvaro, inte velat skylta med sin sexuella läggning. Igår på karnevalsdagen hade några av medlemmarna stämt träff i Tantolunden för att pynta sina cykeltaxis, hänga på sig sina färgsprakande boor och ta sig ett glas tillsammans.

–Golden ladies har blivit som en familj för mig, berättar Ulla som fortfarande inte anser tiden mogen att framträda med hela sitt namn.

När organisationen bildades 1989 var det långt ifrån självklart att tala om för omvärlden att man var homosexuell. Att ens antyda att man var lesbisk var tabu. Många försökte istället dölja och trycka tillbaka sin sexuella läggning genom att gifta sig och skaffa barn.

Monica Evasdotter startade organisationen för att hon ville ha lite mer kontakter med äldre med samma läggning. Från början var de 17, idag är de cirka 170. Liknande organisationer finns också i Göteborg och Malmö.

Yvonne Ekström, 61, var nyskild med två barn när den stora kärleken drabbade henne i början på 80-talet.

–Jag visste att jag var lesbisk men gifte mig ändå. Det var ju så man skulle göra. Jag mådde rätt bra som gift men insåg hela tiden att det nog fanns det som var bättre.

Den första kyssen med den nya kvinnliga partnern beskriver hon som himlastormande.

Men det var en turbulent tid, minns hon. Exmaken blev chockad och barnen hurrade inte direkt.

Men nu är det 2010 och Yvonne och hennes medsystrar behöver inte längre dölja att de är lesbiska, snarare tvärtom.