Astronomer världen över har ett stort mål, en dröm, att hitta en jordlik planet runt en annan stjärna och där förhållandena är sådana att liv är möjligt. Planeten ska bestå av fast stenmaterial, den får inte vara alltför mycket större än jorden, och den ska finnas inom stjärnans beboeliga zon, där det varken är för hett eller kallt utan lagom temperatur så att flytande vatten kan förekomma.

Astronomerna har länge utgått från att även andra stjärnor än vår sol borde omges av planetsystem. Sökandet efter så kallade exoplaneter har pågått i cirka hundra år, men det var först under 1980-talets andra hälft som astronomerna intensifierade jakten på planeter runt andra stjärnor. 1991 upptäcktes en trolig planet runt en pulsar. 1995 kunde man äntligen belägga den första planeten runt en annan stjärna. Det var den solliknande stjärnan 51 Pegasi som hade en planet om minst hälften av Jupiters massa. Den fanns mycket nära stjärnan, bara 0,05 AE (astronomiska enheter eller avståndet mellan solen och jorden), och varje varv runt stjärnan tog bara 4,2 dygn.

När väl den första säkra indirekta observationen gjorts, dröjde det inte länge förrän fler planeter upptäcktes. Många olika metoder började användas, och numera hittas nya planeter i stort sett varje vecka. I veckan var noteringen 277 exoplaneter. Och i förra veckans nummer av tidskriften Nature rapporteras om det första fyndet av en organisk mole­kyl – metan – på en exoplanet.

Takten vad gäller nya planetfynd ökar snabbt, och en anledning till detta är den europeiska satelliten Corot som sändes upp den 27 december 2006. Detta rymdteleskop har redan hittat ett antal bekräftade planeter, liksom ett hundratal kandidater, vilka nu undersöks närmare med andra jordbaserade teleskop.

Den minsta exoplanet som hittills upptäckts är drygt fem gånger så stor som jorden. De allra flesta är enorma jättar, många hundra gånger större än jorden. Dessutom kretsar de mycket nära sin stjärna. Ju fler observationer av planeter som noterades, desto mer förvånade blev astronomerna. De hade antagit att andra solsystem skulle vara uppbyggda på ungefär samma sätt som vårt eget, med mindre och fasta stenplaneter nära stjärnan och sedan väldiga gasplaneter längre ut.

Med de teleskop och sökmetoder som hittills använts är det mycket svårt att se små planeter av jordens storlek. Men med nya starkare rymdteleskop kan det i framtiden bli möjligt att upptäcka mindre planeter.

–Det verkar som om vårt solsystem inte alls stämmer med hur planeter beter sig runt andra stjärnor. Vårt system, som är det enda vi haft kunskap om fram till för ett drygt årtionde sedan, är kanske unikt. Än har vi inte sett något som liknar vårt, och om vi inte snart hittar någon stjärna med små stenplaneter inåt blir jag orolig, säger astronomen Malcolm Fridlund, vetenskapligt ansvarig för rymdteleskopet Corot.

Han säger att planetfynden också påverkar diskussionen om det finns liv på andra platser i‑universum. De gasjättar som hittills hittats kan knappast härbärgera några livsformer. För det krävs stenplaneter och inom den beboeliga temperaturzonen. Liv uppstod på jorden ganska snart efter det att jorden bildats och svalnat. Men i över tre miljarder år handlade det om encelliga mikrober. Högre liv är en sen företeelse, och hur det utvecklades vet man inte. Om eventuellt liv på andra planeter följer samma mall som på jorden så måste betingelserna vara såväl gynnsamma som stabila under oändligt långa tidsrymder.

Att indirekta metoder helt dominerar sökandet efter exoplaneter beror på att en stjärna som vår sol lyser tiotusen miljoner gånger starkare än en planet av jordens storlek. Orsaken är att planeter inte själva strålar ut synligt ljus. De reflekterar bara en ynka bråkdel av stjärnans ljus. Det är alltså oerhört svårt att direkt se en planet när en stjärnas ljusstyrka är så oändligt mycket större.

Men kontrasten mellan en stjärna och dess planet minskar betydligt om man använder en längre våglängd, som infrarött. Den tekniken fungerar bäst med rymdbaserade teleskop. På jordytan störs de infraröda signalerna av jordens atmosfär och den infraröda strålning som vår egen planet avger. Det rymdbaserade Spitzerteleskopet verkar inom det infraröda området, och 2005 kom nyheten att det gjort den första direkta observationen av en planet runt en stjärna. Den direkta infraröda observationstekniken kan kombineras med indirekta metoder, och det väntas en snabb utveckling på området.