Erfarenhet har visat att det finns ett effektivt sätt att öka kvinnors representation i näringslivets topp och det stavas kvotering. Det är anledningen till att EU-kommissionären Viviane Reding vill införa en kvoteringslag för att få in fler kvinnor i de europeiska bolagens styrelser. Att Sveriges regering med hjälp av självaste jämställdhetsministern har lämnat in en skriftlig protest mot lagen borde fått folk att rasa. Varför är det så tyst?

Nyamko Sabuni utnämndes till jämställdhetsminister vid regeringsskiftet 2006. Hon hade i valrörelsen väckt uppmärksamhet för sina förslag om slöjförbud för flickor under 15 år och obligatorisk gynundersökning av alla flickor på högstadiet med syfte att upptäcka könsstympning. I övrigt var det få som visste var hon stod i de stora jämställdhetsfrågorna, förutom att hon inte var feminist – det gjorde hon tidigt klart.

Nu blev hon i och för sig inte bara jämställdhetsminister utan även integrationsminister och dessutom ansvarig för demokratifrågor, nationella minoriteter, konsumentfrågor, ungdomspolitik och storstadspolitik. Sedan 2010 är hon jämställdhetsminister och biträdande utbildningsminister och ansvarig för folkbildning, förskola, politik för det civila samhället, studiefinansiering, ungdomspolitik och vuxenutbildning. Vi har inte längre något jämställdhetsdepartement. Vilket säger en hel del om hur viktig frågan är för regeringen.

Vad har då Sabuni uträttat för jämställdheten?

Under den första mandatperioden satsades runt en miljard kronor på att genomföra en handlingsplan mot våld i nära relationer. Pengar pumpades ut, merparten i projektanslag, till olika myndigheter och organisationer. I en utvärdering förra året menade Brottsförebyggande rådet att det var osäkert om satsningarna och kunskapen skulle överleva efter projekttiden. Folk byter jobb, glömmer, får nya arbetsuppgifter. Det fanns en risk att regeringen mer eller mindre kastat pengarna i sjön. Sabunis svar var att ”den befintliga kunskapen som byggts upp och de arbetsmetoder som utvecklats nu bör genomsyra den befintliga verksamheten”.

Sabuni är emot en individualiserad föräldraförsäkring där båda föräldrarna får hälften var. Trots att analyser visar att den första och andra pappamånaden har varit de i särklass mest effektiva insatserna för ett mer jämställt uttag har regeringen i stället satsat på jämställdhetsbonus och rut-avdrag. Försäkringskassan har dessutom slutat driva kampanjer om pappaledighet eftersom deras uppdrag inte längre är att verka för ett jämställt uttag av föräldraledigheten, utan ökad valfrihet för familjer.

Den ekonomiska klyftan mellan män och kvinnor har ökat. Skillnaden i nettoinkomst per år är i dag 62 044 kronor mellan en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna i Sverige, en ökning med 17 479 kronor sedan 2006 enligt Riksdagens utredningstjänst.

Till slut, och kanske märkligast av allt, under Nyamko Sabunis tid har jämställdhet blivit en politisk ickefråga. Jag har alltid tyckt att hon har gjort ett riktigt dåligt jobb som jämställdhetsminister. Men det byggde på ett missuppfattning. Jag trodde att uppdraget var att göra Sverige mer jämställt. Nu vet jag bättre. Hennes uppgift var att begrava frågan. Och med det har hon lyckats över all förväntan.