Så var då Nobel över för denna gång. Kanske inte en av de mest oförglömliga årgångarna. ”Fest med kunglig glans”, fastnade både SvD:s och DN:s förstasidesredaktörer för som sammanfattande rubrik. Pliktskyldigt och föga fantasifullt. ”Festernas fest” har ju haft kunglig glans så länge den existerat.

Nytt i år var att Nobel Media sålt evenemanget till TV4 och sponsorerna Volvo och Erics­son. Det finns väl inga större invändningar att göra mot TV4:s insats. Deras journalister skötte de många timmarnas bevakning professionellt och aningen mindre svassigt underdånigt än SVT brukade göra.

Den överväldigande manliga dominansen bland både pristagarna och den svenska forskar­elit som väljer dem – och därmed inom hela den akademiska världen – fick aldrig något större genom­slag i rapporteringen. Inte så konstigt. Denna uppenbara ojämlikhet har alltid varit en pinsamhet som diskret sopats under mattan för att inte störa feststämningen.

Frågan är ändå hur länge den vetenskapliga världen ska förbli skonad från den kritik för kvinnodiskriminering som sveper över andra sektorer i samhället. Omedvetenheten och aningslösheten kan förvåna. I SvD:s research inför våra artiklar om fenomenet hittade vi en artikel från en interntidning på ett av Sveriges ledande forskningsinstitut (ointressant vilket). Det var en krönika skriven av institutets jämställdhetsansvariga där hon mycket hovsamt försöker förklara att fler kvinnor inte behöver innebära något hot. Hot mot vad framgår inte riktigt, men underförstått förmodligen institutets rykte som excellent universitet.

Att någon år 2006 (som det var) behöver pläde­ra mot att fler kvinnor i en bransch skulle utgöra ett hot är egentligen häpnadsväckande. Det är argument som inte ens de mest mans­domi­ne­ra­de bolagsstyrelser numera vågar använda öppet.

Ett annat exempel: Kungliga tekniska högskolan (KTH) gjorde i november ett pr-nummer av att 9 av deras 37 nyinstallerade professorer var kvinnor. Rekord hette det. Ingenstans framgick dock att minst hälften utgjordes av gästprofessurer med begränsad anställningstid på KTH.

Forskarsamhället har alltid haft två ledande hjärtefrågor som drivs med kraft och frenesi: mer pengar till forskningen och fler insatser för att locka unga att satsa på vetenskap.

Så länge bilden av den framgångsrike forskaren – och för den delen Nobelpristagaren – en vit västerländsk man i övre medelålder återupprepas år efter år lär ambitionen att rekrytera ungdomar knappast underlättas.