Först så går det framåt. Å en, två, å tre, fyr. Och sen så går det bakåt. Å fem, sex, å sju, ått. Och sen så går det runt en liten stund. Och sen så går det bakåt. Och sen så är det stopp! Magnus, Brasses och Evas gamla Framåt och bakåt tango har surrat som en irriterande sensommarfluga i min skalle de senaste dagarna.

Det är brittiskan Caitlin Morans fel. Moran är flerfaldigt prisbelönad kritiker och krönikör i The Times. Hon skriver kul och alla verkar älska hennes bok Konsten att vara kvinna, som precis har släppts på svenska och enligt henne själv är en uppdatering av Germaine Greers gamla feministklassiker Den kvinnliga eunucken från 1970, men den här gången skriven från en barstol. ”... i kampen för frigörelse har man alltid glädje av en påläst, halvgalen storasyrra som går före och spränger ramar åt en”, skriver Göteborgs-Postens recensent. Och enligt den här tidningens kritiker ”skildrar hon hur det är att få mens, könshår och bröst med en rättframhet och humor som borde göra boken till obligatorisk läsning för trettonåriga flickor”.

Och det stämmer. Men... själv köpte jag boken på en flygplats i julas. Jag slog ihop den efter hundra sidor. Trots att Moran verkligen är en mästare på att formulera sig och gifte sig i ett par Dr Martens, mina favoritkängor. Jag stod inte ut. För jag har hört det hundra gånger förut.

Visst, hon håller fram allt det vi kvinnor förväntas vara så fixerade av som ett slags skrattspegel. Det är meningen att vi ska tycka att det är absurt. Men jag blir bara ledsen. För att vi inte har kommit längre. Och över det lite sorgliga faktum att feminister när de som Moran ska kommunicera brett och folkligt fortfarande sitter så fast förankrade längst inne i badrummet. Kvinnokampen har trots allt pågått aktivt i över hundra år. Under samma tid har mänskligheten uppfunnit penicillinet, varit till månen och vänt några gånger, lärt sig transplantera hjärtan och utföra avancerad hjärnkirurgi. Skapat internet. Men en feministisk bestseller handlar fortfarande om hårborttagning, bantning, bröllop och kläder.

Det är, om man tänker efter, inte särskilt roligt. Speciellt som jämställdhet egentligen inte ens är särskilt komplicerat.

Hur vi ska se ut är till syvende och sist, åtminstone här i väst, vårt eget val. Ingen sedlighetspolis piskar oss om vi låter bli att vaxa benen. Det är inte olagligt att lämna huset utan mascara. Killar får ha kjol. Ju fler som gör tvärtom desto lättare blir det.

Att dela på sysslorna i hemmet är inte heller kvantfysik. Min man och jag har gjort det sedan den dag vi träffades. Det är bara att bestämma vem som gör vad så blir det en vana som alla andra. Även när man har barn.

Kanske funkar Konsten att vara kvinna bättre om man är ung. Och Caitlin Moran är en cool storasyrra som man gärna håller i handen. Men jag kan inte låta bli att tycka att pop-feminismen borde ta steget ut ur badrummet. Sluta älta. Strunta i att gå bakåt. Hoppa över snurret som bara gör oss yra i huvudet. Absolut inte stoppa. Vad säger ni? Kan vi inte testa något nytt och bara fortsätta framåt. Å en, två, å tre, fyr, å fem, sex, å sju, ått...

Anna Laestadius Larsson är frilansjournalist. anna.laestadius.larsson@svd.se