Valsjöbyn. Jaktledaren Tord Olofsson har inte så många förhållningsorder inför morgondagen. Alla utom ett par skyttar har varit här tidigare och vet som gäller. Samtliga tjurar är tillåtna oavsett antalet taggar, liksom kalv och ensamt hondjur.

Det är 165 man, åtta ordinarie medlemmar i jaktlaget och åtta betalande gäster som ska jaga på ”sörsidan” om sjön. Och där vet man att det finns björn. Eller ”bjern” som det heter på Tords jämtska.

Totalt kan gruppen skjuta tre vuxna djur och tre kalvar under veckan som kommer.

– Jaktlaget har en tilldelning på nio vuxna och nio kalvar och vi vill ju att de ska räcka ett tag. Efter den här veckan gör vi ett uppehåll på en vecka innan vi jagar en vecka på nytt med nya gäster.

Jaktområdet är med sydsvenska mått mätt enormt. 4 500 hektar uppdelat på tre områden om cirka 1 500 hektar vardera.

– Vi såg björnspillning en bit uppåt fjället, säger Tommy Olsson från Kvilleskär i Bohuslän.

Under tiden har Tord vecklat ut björnfiguren där träffområdet är markerat.

– Vi har inget krav på att alla ska ha godkänt resultat på ”Björnpasset”, men de flesta har ändå gjort provet eftersom det ligger i deras eget intresse, säger han.

När vi skiljs för kvällen pirrar det i magen. I morgon gäller det. Kanske smäller det.

Måndagen den 8 oktober i fjol saknades en medlem när jaktlaget samlades i gryningen. Lars-Erik Hansson gav sig därför iväg till Arnulf Ranungs stuga som bara låg några hundratal meter från samlingsplasten.

Han var snart tillbaka och berättade att något var väldigt på tok. Arnulfs hund låg nämligen död på gårdsplanen.

När Lars-Erik återvände till stugan tillsammans med jaktledaren Tord Olofsson för att undersöka saken hittade de Arnulfs kropp under gran. En syn som ingen av dem någonsin kommer att glömma.

Vad som gör händelsen unik är för det första att det hade kunnat hända vem som helst. Björnens attack hade inget samband med jakt. Det var läraren Arnulf Ranung som dödades av en björn - om han ska en titel, inte jägaren.

För det andra att björnen såg en människa som mat och dolde kroppen för att senare återvända till sitt byte.

– Efteråt hittade vi björnspår här ute på gårdsplanen. Och på stolparna vid hundgården fanns det märken från björnens klor. Den hade varit här utan att vi visste om det, säger Tord Olofsson.

Hela byn påverkades starkt av händelsen. Invånarna tar inte gärna en promenad när det har blivit mörkt.
– Men det är mest synd på turismen. Folk drar sig för att gå i skogen, konstaterar Lars-Erik Hansson.

I år är den jämtländska björnkvoten höjd från 40 till 70 björnar, vilket kan sättas i relation till att det totala antalet björnar i länet bedöms vara cirka 1 000. Det är lika med det antal som Naturvårdsverket har satt som mål för hela landet.

Marie Hansson, Tords sambo, jagar inte längre. Brännas Getgård tar all hennes tid. Femtio getter och tre kor ger tio ton ost om året som i första hand säljs till restauranger.

– Björnen ska ju finnas, men den får inte bli för närgången. Med dagens förutsättningar för jakten tror jag tyvärr att det går åt fel håll, säger hon.

Även jaktlaget har påverkats. En grupp gästjägare från Stockholm meddelade att det inte längre var aktuellt med älgjakt i Valsjöbyn.

Men Tord Olofsson och hans lag har ändå ett stort antal trogna gäster som för allt i världen inte tänker missa årets stora begivenhet. De har i första hand kommit för att jaga älg och är nu spända av förväntan. Här finns det ”storoxar” som sydsvenska jägare endast kan drömma om.

Förra året sköts det tre fina ”oxar” med en vikt runt 270 kilo, den största med 16 taggar.
– Ja, det här är något helt annat än när man jagar nere i Blekinge, säger Christer Olsson från Svängsta.

Då syftar han inte bara på älgarnas storlek utan på de enorma vidderna och den mäktiga tystnaden.

Den första jaktdagen bjuder på en såväl kylig som dimmig morgon som så småningom ska förbytas i en strålande sensommardag. Det är alltså södersidan av Valsjön som gäller och bilarna klättrar allt högre. I dalgången ligger dimman som vadd och på myren ligger frosten.

Enligt rapporterna fanns på söndagskvällen 18 björnar kvar på kvoten. Alla vet att chansen till ett björnmöte är litet och man är som sagt i första hand inställd på att fälla en älg. Men även det ska till början visa sig knepigt.

Det råder en generationsväxling bland jaktlagets hundar och de finns på plats är unga och oerfarna. Även Tord Olofsson har en ”ny” hund. Så ny att den lekfulla gråhunden Grej inte får följa med på dagens jakt.

Med Grej hemma ska Tord ”posta” och det är han inte van vid. Som gammal hundförare finner han snabbt den fridfulla väntan långtråkig. Däremot är han kanske lite för van vid den vidunderliga utsikten från bergets högsta topp, där post nummer 10 är belägen, för att riktigt njuta den i fulla drag.

Vi postar om, men även timmarna på de nya passen förflyter sakta och lugnt. Lite spänning får vi emellertid via jaktradion. Plötsligt ryter jämthunden Sigge i och börjar driva. Och snart hörs Krister Anderssons upphetsade stämma.

– Det var den minsta kalv jag har sett - lite större än hunden!

Så här års lägger en älgkalv på sig cirka ett kilo om dagen. Krister ansåg därför att det var bäst att inte skjuta. Om bara en månad kan kalven vara nästan dubbelt så stor.

– Men sannolikt blir det björnen som tar den, funderar Krister.

Den andra jaktdagens morgon är mildare, men grå. Regnet hänger i luften när laget samlas för dra lott om passen nära den norska gränsen. Tommy Olsson drar en av högvinsterna, pass nummer 20.

Inga-Lill Axelsson från Kville i Fjällbacka har tilldelats pass 23. Det är råkallt och det regnet duggar lite lätt över de redan blöta myrarna. Efter en stund har värmen i kläderna förvandlats till sin motsats och huttrande fixar vi en brasa.

När fikat kommit fram berättar hon att hon och hennes gubbe, Roger Blad som i år går som hundförare, är stammisar i Valsjöbyn. Roger sköt en tolvtaggare i fjol, men själv har hon inte riktigt lyckats komma till skott.

– Det gör faktiskt inte så mycket. Det är bara så trevligt att komma hit och jaga. Det är värt varenda krona, slår hon fast.

Det ser ut att gå mot ännu en händelsefattig dag när skottsalvorna plötsligt brakar loss. Tommy Olsson avlossar tre snabba skott med sin halvautomat och en älgko utan kalv faller på platsen.

Det skjuts även på grannmarken, men två andra skott kommer från rätt håll. Krister Andersson är tillbaka på radion och meddelar att han skjutit en ”rejäl” ko. När den släpas fram framgår det att han har skarvat, och inte så lite.

En diskussion uppstår om huruvida det rör sig om en stor årskalv eller en liten fjoling. De flesta hävdar fjoling medan norrmannen Paul Nordbakk, som hämtat sin terrängående sexhjuling, envist försöker bevisa att det är en kalv. Han får till sist ge sig för den svenska övermakten.

Alla är i alla fall nöjda med att det har fallit två älgar efter två dagars jakt. Nu återstår ett vuxet djur - en tjur eftersom hondjur i fortsättningen är fredade - och tre kalvar.

I morgon ska det regna. Kanske kommer 32-taggaren ändå...

Och ”bjernen” då? Jo, skjuts den inte så sover den rätt snart.