– Tjoho, stå kvar där! Nu kommer jag!
En arm under min och plötsligt snurrar vi runt, runt.
Vi åker skridskor på Järla sjö, jag, guddottern, dottern och en av hennes kompisar. De flesta glider runt på långfärdsskridskor i rytmisk lunk men vi är skridskoprinsessor med piggar. Inget vidare graciösa kanske. Men kul har vi när vi gör våra köttbullar (kryper ihop och håller händerna under skridskorna), piruetter (okej då, vi snurrar runt i alla fall), baklängesskär och skridskotåg.
Sedan sätter vi oss på en nedfallen trädstam och äter världens godaste mellis, varm choklad och korvmackor. Och är, för en liten stund, alldeles lyckliga.
– Mjau!
Jag är sjuk, har feber och ont i halsen – det är riktigt synd om mig, fast ingen verkar förstå vidden av eländet. Utom katten. Hon nosar lite på min panna, jodå här är det något som inte är som det ska. Sedan hoppar hon försiktigt upp på min mage, lägger sig till rätta och sympatispinner. Och plötsligt sveper ett varmt ögonblick av lycka förbi.
Visst är det konstigt? Vi ägnar en stor del av vårt liv åt att jaga Lyckan. Vi läser självhjälpsböcker, prenumererar på positiva tankar – som jag är värd att älskas – till mobilen, går på meditationskurser och seminarium om hur man hittar sig själv.
Och ändå gäckar den oss.
Så vi renoverar huset, köper en ny bil, beställer en ljusterapilampa på webben och tid hos en terapeut.
Utan att hitta den.
Jakten på Lyckan har blivit vår nya bantning. Den själsliga makeover-industrin växer så det knakar och det är många som står i kö och vill ha del av intäkterna. Men ju mer tid vi lägger på att försöka hitta det där välbefinnandet, desto längre bort verkar det försvinna. Precis som vi för varje diet vi provar tvärtemot våra intentioner blir lite tjockare.
För att gå ner i vikt, och hålla den, måste man lära sig att leva i nuet. Säga hejdå till genvägarna, sluta läsa om mirakelmetoder och drömma om hur bra allt kommer att bli sen… Ge sig ut och lufsa nu. Och lägga om sina matvanor för alltid.
Jag inbillar mig att lyckan följer samma princip. Att gå och hoppas på ett framtida lyckogenombrott lönar sig föga. Det är här och nu som gäller. Om man är alltför uppslukad av det stora ouppnåeliga lyckoprojektet är risken stor att man låter lill-lyckan svepa förbi obemärkt. Då kanske man missar sensationen av att vara ett med kroppen när man är ute och springer, den varma chokladen som värmer i magen, pirret i en smekning och kattens trygga kurranden.
För det där vi går och drömmer om finns ju här omkring oss hela tiden. I små doser. Helt gratis. Utan att vi för det mesta ens märker det. Det kanske till och med är det som är Lycka. Visst är det konstigt?
Anna Laestadius Larsson är redaktionschef på Amelia. anna.laestadius.larsson@svd.se
