Detta är en verkligt äkta njutning, tänker jag och simmar i den stilla fjärden med långsamma tag. En autentisk upplevelse av Stockholms skärgård, ensam med morgonsolen.
Den kanske skulle visas upp för turister? Se hur svensken simmar trots att det så kallt i vattnet!
Fast i samma ögonblick som gruppen utlänningar leds fram för att titta på mig där jag simmar blir det inte längre autentiskt (trots att det stod så i annonsen). Då blir det teater. Jag börjar simma lite mer stilfullt, plaskar lite pikant bildmässigtoch framför allt har jag väl badbyxor på. Det blir inte äkta längre utan förställning, precis som alla de där ”äkta” dansarna, palmklättrarna och gulliga barnen som vi får möta och fotografera på turistresor.
Jakten på det naturliga och det genuina är en viktig drivkraft för fritidsfolket, ”The Leisure Class”. Det är en sociologisk term som faktiskt funnits i över 100 år, men gruppens medlemstal måste ha exploderat de senaste decennierna. Till överklassen, underklassen och arbetarklassen kan vi alltså lägga fritidsklassen, som rekryterar ur alla de föregående tre. Någon regelrätt klasskamp har dock inte bedrivits. Det är svårt att tänka sig en Karl Marx-figur som ropar ”Fritidsklassare i alla länder – förenen eder!”. Det skulle vara någon charterdirektör, då.
Den breda fritidsklassen har relativt gott om pengar och jagar upplevelser, äkta upplevelser. De serveras tillrättalagda sådana som ska upprätthålla illusionen av autenticitet.
Elefanterna och lejonen ser vilda och fria ut där vi betraktar dem från vår jeep, men bakom kullarna där borta går reservatets staket som håller dem kvar. Även deras bytesdjur hålls i området så lejonen är mätta och inte så intresserade av att äta en turist.
XYZ-folket uppför sina ritualdanser med stort engagemang i djungelgläntan, men om inte vi fritidsklassare satt där och tittade skulle de väl vara hemma.
Jag vet inte hur det är med dig, men själv har jag alltmer börjat tycka att sånt känns pinsamt och att det är förnedrande för dem som uppträder, åtminstone när det finns en avgrundsdjup klyfta i ekonomiska förhållanden mellan åskådare och uppträdande. Rika tittar på fattiga för att samla exotiska intryck och 342 bilder i mobilen. Det är något nervöst och ytligt över alltihop. Och oäkta, som sagt.
Känslan av att bara vara närvarande på låtsas i den andra kulturen förstärks av att de flesta besökarna är nåbara och uppkopplade med hemmakulturen, inte borta på riktigt.
Filosofen Ann Heberlein gör en intressant observation i sammanhanget (DN 19 juli): ”En turist är också en ovanligt välfunnen metafor för att beskriva den postmoderna människans förhållningssätt till sin tillvaro”, skriver hon. ”Rastlösheten. Det ständiga sökandet. Övertygelsen om att livet egentligen äger rum någon annanstans. Längtan hem och längtan bort.”
Stora delar av resebranschens inkomster genereras av dem som bara söker ett varmare klimat än vårt eget, förstås. Men resten av pengarna kommer från denna rastlöshet och jakt på ”äkthet”. Det är en feber som lämpligen dämpas med en kall simtur.
