Trots att det är över elva år sen tänker Lilian Gustafsson på sin son varje dag.
– Inte varje sekund, som det var tidigare, men tankarna finns där hela tiden, säger hon.
På nyårsaftonen 1994/1995 hade Anders varit på fest i Fryshuset. Dagen efter hittades han brutalt mördad i ett gammalt saltlager i Norra Hammarbyhamnen några hundra meter därifrån.
Anders hade kraftiga skador i huvudet och hans högra hand var avhuggen. Den har aldrig anträffats.
– Det spelar inte längre någon roll vem som gjorde det, men jag vill veta varför, varför man blir dödad så, vad det är som ligger bakom, säger Lilian.

Hon har bearbetat sorgen väl och har inga problem att prata om mordet. Men att det finns personer där ute någonstans som vet vad som hände den där nyårsnatten får henne att rysa.
– Hur orkar man gå och bära på en sån här sak, det förstår jag inte, säger Lilian Gustafsson.
Mordet har varit mycket uppmärksammat, ofta under namnet ”Fryshusmordet”. De senaste månaderna har det upptagit mycket tid för Stockholms Cold case-poliser.

Gruppchefen Eiler Augustsson är förvissad om att det kommer att klaras upp. Just nu läser han igenom alla handlingar i fallet. För tredje gången.
– Jag är rädd för att jag har tappat någon information mitt i allt, säger han och låter återhållet angelägen på rösten.
– Vi vet fortfarande inte hur Anders kom från Fryshuset till platsen 300 meter längre bort där han hittades. Får vi svaret på det kanske alltihop löser sig.
Anders mamma tycker att uppmärksamheten är bra, att mordet inte faller i glömska.
– Jag tror att det gnager lite i de där onda, de som vet, varje gång det skrivs om honom, säger hon.
Strax efter mordet greps en 17-årig kompis till Anders misstänkt för inblandning i händelserna, men släpptes senare.

På många år hände sen ingenting som förde utredningsarbetet framåt, men i mars i år greps en 41-årig man. Senare även två 39-åriga män. De tre är barndomskamrater och tidigare kända av polisen. Alla släpptes dock i brist på bevis även om misstankarna kvarstår.
– När första mannen greps tändes hoppet, men jag har på något sätt blivit luttrad med åren, duktig på att kontrollera mina känslor, säger hon.

Elva år av ovisshet sätter sina spår, ”som en våt yllefilt över allt”, som Lilian säger. Känslorna finns där under.
– Inte förrän vi har en lagakraftvunnen dom kommer jag släppa fram allt, säger Lilian Gustafsson.
Hon berättar att trots åren som gått är Anders fortfarande närvarande i hennes liv.
– Jag har hund och häromdagen råkade jag av misstag kalla hunden för Anders, säger hon.
– Man är liksom van att ropa på sitt barn, det försvinner aldrig.