En sömnig morgon på tåget mellan Stockolm och Uppsala vaknar jag till av frågan: Är du säker? De tre orden som susar förbi utanför fönstret ingår i det konstprojekt som My Lindh valt att kalla Tågteve – och först är jag bergsäker på att det är jätteroligt med 30 skyltar med det hon kallar undertexter. Som om tågfönstret var en tv-ruta.

Sedan blir jag mindre säker.

Jo, idén är spännande. Ord som dyker upp på oväntade ställen blir extra drabbande eftersom vi inte vet vad de betyder, hur de ska tolkas. Som en gång, för flera år sedan, när jag genom ett tågfönster såg en lång banderoll med texten: ”Lämna allt och gå din väg.” Huruvida det var en politisk, religiös eller rent privat uppmaning framgick inte, alltså kunde jag ostört grubbla på den i veckor. Särskilt som skylten var borta när jag åkte tillbaka samma sträcka, vilket satte extra fart på fantasin: Å, det var nog en skilsmässouppmaning. En kvinna, eller man, hade fått nog och bad sin partner försvinna på detta uppenbara sätt. Kanske hade man talat om separation mer lågmält hemma vid köksbordet men budskapet hade inte fått önskad effekt, därför bestämde sig den mest äktenskapströtta att fästa orden på en stor skylt. Så att partnern, vi får väl förutsätta att han eller hon åkte med tåget, uppmärksammade rådet på vägen hem. Efteråt var det bara att ta ner skylten; som en bekräftelse på att man läst och förstått.

Det är klart att ordälskare som jag sitter och spanar extra om vi vet att där utanför gömmer sig nedskrivna meddelanden. Resan blir förvisso mer spännande, tiden går fortare.

Det vi missar är lugnet, det rent meditativa gloende som är den stora vinsten med en tågresa; förutom det rent primära att vi kommer fram till den plats dit vi köpt biljett i någorlunda rätt tid.

Men att sitta där timme efter timme och titta ut på hus som slumrar bakom syrenhäckar och stenmurar, begrunda alla hästar som fortfarande betar och alla gubbar i keps som fortfarande cyklar, eller åtminstone står lutande mot sina cyklar i väntan på att en järnvägsbom ska gå upp – å, det är mer avkopplande än den mest avancerad yogastund.

Min barndoms mest efterlängtade resa, den som återkom varje sommar, gick med tåg till Ystad. Till mormors köttbullar och morfars korsord och bolmande pipa. Natten före gick det knappt att sova på grund av pirret, förväntningarna, och sen släpade vi väskor och kassar ombord på rälsbussen och innan den ens börjat rulla ansåg min mamma att det var dags för matpaus.

Att mumsa prickig-korv-smörgås över Ronnebyån, att halsa mjölk ur en ljummen flaska någonstans i utkanten av Karlshamn medan tåget tuffade vidare stavades ren lycka.

Inte hade vi barn fått några serietidningar eller tjocka knep-och-knåpböcker, inte hade vi några datorer eller läsplattor eller minsta lilla apparat för att spela musik rakt in i öronen. Nej, vi satt där och glodde ut. På hus och kor och gubbar på cyklar. Som fanns på riktigt och inte var några konstinstallationer alls. Eller IRL, som vi numera säger, det vill säga In Real Life.

Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se