Två små pojkar rör sig runt gungan i en lekpark. Som på en given signal börjar den ene jaga den andre, Astrid Lindgren visste i sin bok om Emil i Lönneberga: ”När två små gossar av precis samma skrot och korn träffas första gången, så tänds där liksom ett ljus i deras ögon”.
Som vuxen är det inte lika lätt att skaffa nya vänner. Åtminstone inte i verkliga livet.
På nätet verkar det hur lätt som helst. Häromdagen fick jag frågan om jag ville vara vän med en namngiven man på Facebook, jag fick klura flera minuter innan jag insåg att mannen är min rare, skånske svåger. Han som gått i pension och nu svingat sig ut i cyberrymden, högt över snödrivorna som blåser till vallar på Österlen.
Men inte kan vi två bli vänner. Det är vi ju redan. Sedan 35 år tillbaka. I denna så kallade verkligheten.
När jag gick in och tittade på andra personer, det fanns en hel lista, som också ville ha mig till Facebookvän, kände jag igen högst hälften av namnen. Andra var totalt okända. Därtill fanns de som med ojämna mellanrum skickar mejl till mig som journalist, inte privat-Karin.
Att min egen son sökt mig som Facebookvän framstod som riktigt rörande. Tills jag insåg att frågan måste ha ställts för länge sedan, när han for runt i världen och förenklade kommunikationen genom att skicka massbrev hem. Då var det förstås lättare om mamma ingick i skaran, den imponerande. Läste jag rätt har han 161 vänner. Eller om det var 611.
Själv har jag inga, på nätet. Varje gång någon frågar klickar jag omedelbart bort vederbörande, avstår från möjligheten. Visst kan man därav dra slutsatsen att jag är hopplöst gammaldags, utan vetskap om allt som jag därmed går miste om. En annan, för mig själv mer trolig, förklaring är att jag inte har tid att vara nätvän med en massa människor som jag inte ens vet vilka de är – med tanke på hur sällan jag hinner träffa mina verkliga vänner. De få som jag längtar efter.
Man vinner så mycket tid genom att umgås på nätet, säger entusiasterna som kastar iväg ord och tankar, hit och dit, dygnet runt. Oavsett om de sitter på jobbet, i bilen, på tunnelbanan eller toaletten. Att tala i mobil med någon som plötsligt får onaturligt pressad röst kan bero på att ämnet råkade bli känsligt. Eller också sitter vederbörande – ja, just på toaletten.
I ärlighetens namn tror jag en avstängd dator ger oss mer tid än en påslagen. Det finns i dag en utbredd datastress, en överhettning hos alla uppkopplade som fått för sig att de måste kolla varje mejl, varje hälsning. Inte i morgon eller om en stund utan omedelbart. Annars hade man ju kunnat använda telefonen. Själva datatekniken skriker nu, nu, nu, bråttom, bråttom, bråttom.
Folk går inte bara in i väggen. De går in i skärmen också, sitter klistrade vid sina datorer tills proppen går. Däremot går vi sällan ut på vägen och frågar om någon vill bli vår vän. Vi kan väl ändå hoppas att där finns några stycken av samma skrot och korn. Men vi måste nog lyfta blicken, bort från alla apparater, för att se om det tänds ett ljus i någons ögon.
