Han vill inte ha sitt efternamn i tidningen, för att slippa uppmärksamhet.
- Ett av de värsta ögonblicken var när en man höll på att strypa mig och sade: ”Berätta vad du gjorde i Göteborg”. Och jag förstod inte vad han ville veta, berättar Mounir Awad, 26.
Som första tidning träffar SvD de två i ett vardagsrum i Stockholm. Overklighetskänslan är stor, knappt en vecka har gått sedan de frigavs. ”Jag känner mig tom”, säger Mounir. ”Osäker, fortfarande rädd”, säger Yousef.
- Men vi vill berätta om fängelset, eftersom andra fortfarande är kvar där.
Den tredje frigivne Osman Yasin Ahmed kan inte vara med på intervjun, han måste följa sin mamma till sjukhus. Han hade det värre än vi, tror Mounir Awad. Och hans somaliska hustru och deras två barn är kvar i fängelset, eftersom de är somaliska medborgare.
Ett tiotal fångar är kvar, varav tre kvinnor och sex barn, varav två födda i fängelset. Barnen har sjukdomar, kvinnorna far illa och hungerstrejkar ofta.
Vad minns du mest?
- Förnedringen, förolämpningarna. De kallade mig hund. Slagen, sparkarna, försöken att strypa oss. Andra förhördes nakna, utsattes för skenavrättningar. De kände väl hat mot oss för att vi är muslimer, säger Mounir.
Soldaterna som vaktade och skötte fängelset var alla etiopier.
- Men det var amerikanerna som styrde, säger Mounir Awad.
Yousef och Mounir känner varandra från Sverige. På semestern i december förra året hälsade Mounir och hans svenska fästmö på Yousef i Dubai, där han var med sin svenska familj. Trötta på Dubai ville de besöka ett land med vacker natur och mer islamisk kultur. De skulle stanna i två veckor. En resebyrå där hjälpte dem till Somalia, biljetter, visum och billigt boende.
En somalier de träffade sa att det aldrig varit så lugnt där som nu.
Men på julafton bombades huvudstaden Mogadishu av Etiopien. Svenskarna tog sig tillsammans med många andra utlänningar över gränsen till Kenya. Gick vilse i djungeln, utan mat och rent vatten, greps efter två veckor av kenyansk militär. Tio dagars fängelse i Kenya, sedan flygtransport tillbaka till Somalia. Till sist togs de till en övergiven polisstation i Addis Abeba, Etiopien. Stationen gjordes om till fängelse och byggdes till under tiden fångarna satt där, berättar de.
Fångarna sattes i isoleringsceller utomhus. 1,5 gånger 1,5 meter stora, med plåtväggar och plåttak. Bastu på dagarna, iskallt på nätterna. Hand- och fotleder var bundna, händerna på ryggen utom när de skulle äta eller tvätta sig. Fotbojorna löstes bara för toalettbesök.
Den första tiden trodde jag att jag skulle bli knäpp. Men man anpassar sig. Fast jag trodde hela tiden att jag skulle dö, säger Mounir.
Varje morgon togs de till förhör. Före och mellan förhören blev de slagna i en trång korridor. Förhören pågick i ett vanligt vardagsrum, med sju-åtta civilklädda förhörare. Nya lag i treveckorsperioder, det kändes för fångarna som olika länders underrättelsetjänst fick experimentera: amerikansk, brittisk, israelsk, fransk, och vid något tillfälle pakistansk och libysk.
- De frågade inte mycket om Somalia och medgav ganska snart att de visste att vi inte hade krigat där. De frågade om Sverige: vilken moské vi gick till, vad olika personer i Sverige pratar om, vilka som känner vilka, vilka som Säpo hade koll på. De påstod att vi var från al-Qaida och ställde absurda frågor om platser där vi aldrig varit och människor vi inte känner.
Vid två rättegångar utan advokater beskyllde åklagaren dem för vara ”farliga” men krävde mer tid för att få fram bevis.
- De försökte bryta ner oss, med hot och hårda ord. Men vi sade inte särskilt mycket. Allt vi sade gjorde dem bara missnöjda och sade vi inget var de också missnöjda – och vi fick stryk oavsett vad.
- Allt blev bättre när två man från Säpo kom till fängelset. En stor vändpunkt, säger Mounir Awad:
- Vi vet att Säpo fick hem oss och jag är tacksam. Det kändes som om de var på vår sida, men sedan vi har kommit hem har folk sagt oss det ena och det andra.
Efter det mötet fick Mounir skriva en lista på sina vänner i Sverige. Alla förhördes sedan av Säpo.
- Och Säpomännen sade till oss att vi skulle berätta allt vi visste om Sverige för amerikanerna, säger Yousef.
Efter första mötet kom Säpo tillbaka, nu med ambassadens folk. Så upphörde förhören och två veckor senare frigavs de. Från ambassaden fick de med sig en räkning för provisoriska pass och hemresan, cirka 11 000 kronor.
Har ni förändrats, tycker ni?
- Man är mycket försiktig, man är misstänksam. Och man reser inte till Somalia igen.
