– Jag hade bra betyg och mina föräldrar hoppades att jag skulle bli advokat eller läkare. Men jag hade bestämt mig för Sverige.

Osman minns när han i 10–11-årsåldern började lägga märke till sommargästerna från Sverige och deras kläder. De kända sportmärkenas logotyper stack ut och de hade fina bilar. För Osman skapade alla dessa attribut det som på turkiska kallas özenti: en längtan och ett sug, som höll i sig till vuxen ålder.

– Släktingarna från Sverige tjatade om hur trist det var i Kulu. ”Du skulle se Stockholm”, sade de jämt. En kompis liknade deras beskrivningar med något ur Star Wars, så jag föreställde mig ett väldigt stort och annorlunda ställe.

För två år sedan förverkligade han sin dröm.

– Min moster mötte mig på Arlanda. Från motorvägen såg jag att Stockholm är som Ankara eller vilken annan turkisk storstad som helst.

Vägen han valde var extrem.

70 000 kronor investerade familjen själv i ett Schengenvisum. Uppehållstillstånd i Sverige fick han genom ett äktenskap. Han klarar sig nätt och jämnt på sin städarlön efter att varje månad ha betalat hyra och sitt dagliga paket cigaretter.

Men eftersom Migrationsverket inte tror på äktenskapet damp nyligen ett avvisningsbesked ned i brevlådan. Att återvända till Kulu tycks vara det mest logiska, inte minst då Osman själv beskriver sig som ensam och besviken på sin situation. Ändå tänker han försöka få uppehållstillstånd ett tag till.

– Jag har ju ändå vant mig vid det här livet. Och mina föräldrar påminner om att de faktiskt investerat i det här. Jag inser nu hur hårt jag pressat dem.

Om du tvingas åka tillbaka?

– Då skulle jag fånga de möjligheter jag inte uppskattade förr, fortsätta min utbildning och hjälpa familjen.