Jag heter Charlotte Jalkeus Anderson och flyttade 1990 till Lindsborg, Kansas, USA. Lindsborg, som kallas “Little Sweden, U.S.A.”, grundades av svenska emigranter i slutet av 1860-talet. Här startade de svenska pionjärerna även ett college, Bethany College, där jag studerade 1982-1983. Då hade jag redan varit här på genomresa med en ungdomsorkester ett par år tidigare.

Lindsborg har idag ca 3 000 invånare, och ungefär hälften av dem har svenska rötter. Dessa svenskamerikaner är enormt stolta över sitt svenska kulturarv, vilket de omfamnar på olika sätt. Midsommar och Lucia firas här i Lindsborg, och sedan 1941 firar staden vartannat år i oktober den unikt Lindsborgska festivalen Svensk Hyllningsfest, för att hedra de svenska pionjärerna som slog sig ner i Smoky Valley här på Kansasprärien och etablerade samhällen, kyrkor, skolor, äldrevård m m efter att ha börjat livet här i primitiva jordhålor (dugouts).

Det finns ingen SWEA eller någon Vasaorder här, men den typen av organiserad svenskhet känns inte viktig, eller som att den saknas. Efter att jag flyttade hit har Lindsborg utvecklat en vänortsrelation med Munkfors, vilket är positivt för kommunen. Det var nämligen just från trakten runt Munkfors och Sunnemo som majoriteten av den första gruppen nybyggare här i Smoky Valley hade utvandrat, inklusive Lindsborgs officiella grundare, pastor Olof Olsson från Sunnemo.

Jag och min man Dean har två döttrar, Emma och Sara, som är tvåspråkiga med dubbelt medborgarskap. Som förälder har jag kommit till slutsatsen att även om Emma och Sara har vuxit upp med två språk så måste jag se deras liv i ett “tre-kulturellt” perspektiv. Svenskt, amerikanskt och svensk-amerikanskt, som är en helt speciell kultur med mycket specifika egenskaper. Vi lever helt enkelt i en familj med fler än ett rätt sätt att uttrycka oss, och i ett större perspektiv försöker vi säga att motsatsen till “rätt” inte behöver vara “fel” utan kan vara “rätt någon annanstans”.

Eftersom jag växte upp som spelman och folkdansare så hade jag en god inblick i den svenska folkliga kulturen när jag flyttade till Lindsborg. Jag tror att nyckeln till att hålla en kultur levande är att göra, göra, göra. Det kanske låter lite kryptiskt, men när jag ser tillvaron jag lever i känner jag mig lite osäker om framtiden. Att gå på restaurang och äta svenska pannkakor och köttbullar är ett bra alternativ, men vi måste göra dessa svenska delikatesser med våra barn för att hålla traditionerna levande. Eller om det nu gäller att baka rågbröd eller laga risgrynsgröt. Att hänga upp julkärvar är en trevlig sed, men har du någonsin gjort en fin, dekorativ julkärve? Jag är storstadsbarn från Stockholm, och jag gjorde mina första julkärvar här in Lindsborg. En annan sak är att erbjuda publiken att titta på folkdansare som hoppar “små grodorna” runt midsommarstången. Trevligt, men att enbart titta på håller inte traditionen levande. Vi måste gå ut och hoppa små grodorna runt midsommarstången med våra barn.

Som folkdansare och spelman för Lindsborgs Folkdanslag får jag tillfällen att sprida svensk kultur. Efter ett tveksamt första år har vi nu varje år flera hundra “små grodor” runt Lindsborgs midsommarstång. Kulturarbete kan vara svettigt värre. Det kan vara kladdigt och smutsigt och rent ut sagt besvärligt, men det är alldeles, alldeles nödvändigt för den svenska kulturens bevarande, inte enbart bland oss svenskar i förskingringen.