Redan när vi steg iland på Kymmendö brygga började jag ana.

En timme senare hade vi nått det skraltiga, vindpinade huset på berghällen intill havet och jag stod där och såg ut över vattnet och insåg det jag väl aldrig hade trott; att vi har vissa likheter, August Strindberg och jag.

Det är inte mina ord som ska jämföras med de strindbergska. Hans sätt att uttrycka ”O, du min grönskande ö, blomkorg i havets våg” skulle jag aldrig ha fått ihop. Men han, liksom jag, älskade öar. Och förra söndagen lärde jag att han, åtminstone på Kymmendö, satt och skrev i en skrubb som i princip bara rymmer en stol och ett bord, förutom de fula tapeterna. Nej fel, det fanns små fönster också. Med utsikt mot kobben dit han och Siri von Essen brukade simma, till lokalbefolkningens uppenbara häpnad. I slutet av 1800-talet kastade sig folk inte frivilligt i sjön.

Ett Strindbergsår som detta, när det redan talas och skrivs så mycket om författaren, hade jag tänkt avhålla mig. Men så hamnade jag på en av Anita Perssons legendariska vandringar, hon har hållit på i över 30 år att trampa i författarens fotspår – har ni missat dessa möjligheter till både äkta kunskaper och uppfriskande vid-sidan-om-information, det vill säga skvaller, får ni skylla er själva. Men än finns flera chanser kvar, bara i höst.

Just denna utflykt gick till ön där Strindberg låter Carlsson gå iland med sitt höganäskrus om halsen, det vill säga där Hemsöborna utspelas. Boken skrev han förvisso senare, men ändå – skrivarstugan på sin berghäll visar hur stor skillnaden kan vara på våra yttre och inre rum. Fantasi har ingenting med yta och kvadratmeter att göra, de bästa böckerna skrivs inte av dem som ser längst ut, bort, utan längst in i sig själva. Sedan är vi olika, tack och lov. Ända sedan jag mötte Per Wästberg, intervjun kommer i morgon, har jag tänkt på hans behov av ljus och skönhet för att kunna skapa, skriva. Andra är mer nertonade, kräver på sin höjd att det är diskat och bäddat för att de ska kunna jobba hemifrån.

Att det för mig räcker med en säng, eller en soffhörna, är numera en väl spridd hemlighet. Även om jag fortfarande, som på båten ut till Kymmendö, möter de som inte förstår hur man kan sitta så där trångt och konstigt, när alternativet är att sitta upprätt vid ett skrivbord efter att man först fått kläder på kroppen som en civiliserad människa.

Inte vet jag om August Strindberg behövde mer än en nattsärk för att skriva sina böcker. (Anita Persson vet säkert, jag glömde fråga.) Och möjligen, det är väl högst troligt, var en enslig skrivarstuga en enorm lyx med tanke på att han annars hade familjen runt sig. Men ändå. Jag tycker om tanken att det finns likheter och beröringspunkter mellan oss människor där vi minst anar. Ju mer vi får veta om varandra, desto fler broar slås över både tid och rum, sekler och kulturer.

På Kymmendö, i hasorna på Anita Persson och Strindberg, kom jag på att nästa gång någon undrar hur jag sitter och skriver, ska jag säga att jag gör som Ågust. Jag sitter trångt.

Karin Thunberg är reporter på SvD Kultur. karin.thunberg@svd.se