Cecilia Rehnström, polisinspektör i Stockholm var den polis som var först på plats när Anna Lindh knivskurits på NK.
När polisinspektör Cecilia Rehnström rusar upp för rulltrapporna på plan ett finner hon en liten folksamling vid Filippa K-butiken. Några står på knä över någon som ligger på golvet.
– När jag kommer fram ser jag genast vem det är. Jag rapporterar att det är Anna Lindh, vår utrikesminister. Sedan vänder jag mig bort och svär högt för mig själv: ”Fan, fan, fan!”. Jag minns det inte själv, men min kollega har berättat. Samtidigt försöker jag skapa plats för ambulanspersonalen.
Cecilia Rehnström är närpolis i Klarakvarteren. Hon är en av fem kvinnliga poliser som kommer först till brottsplatsen.
Under den korta färden från Sergels torg till NK har Rehnströms patrull fått ett signalement via radion. Själv blir hon utsedd att leda arbetet inne på varuhuset.
– När vi kommer har ambulanspersonalen precis anlänt. Jag avdelar Rebecka Torkar och två till för att leta efter gärningsmannen innan jag och en annan kollega rusar in.
Eftersom patrullen är så snabbt på plats finns knivmannen troligen fortfarande i närheten.
– Det sägs att gärningsmannen bär kamouflagejacka och är blodig. Det låter ganska dramatiskt och vi tror att han ska vara ”självmarkerande”. Men i efterhand visar det sig att det inte stämmer på någon enda punkt, säger Rebecka Torkar.
Cecilia Rehnström känner igen utrikesministern direkt.
– Jag kommer att tänka ”fan, det är hon!”. Dels för att det var HON, dels också för att jag förstår vad det här kommer att innebära rent polisiärt.
Hon vill inte berätta om hon redan då inser hur allvarligt skadad Anna Lindh är eller vilka skador som hon uppfattar.
– Den medicinska kunskapen har jag inte. Men det är inte mycket blod.
De första uppgifterna som går ut på polisradion nämner ”en rispa i armen”. Gradvis blir sedan situationen allt allvarligare.
– Men den uppgiften hör aldrig jag, om armen. Mitt arbete påverkas inte av att hon bara skulle vara lindrigt skadad.
Cecilia Rehnström tror att folk först inte förstår vad som har hänt. Men väldigt snabbt efter att polisen anländer myllrar det av människor på platsen.
– Det kommer fotografer och kameror och det blir liksom en enorm aktivitet på väldigt, väldigt kort stund.
Ungefär samtidigt, klockan 16.35, får poliskommissarie Mats Runvik genom ett telefonsamtal veta vad som hänt. Han är yttre kommissarie och den som ska leda en insats av större omfattning, en ”särskild händelse” som det kallas. Det bedöms som knivdåd, trots att det från början inte ser så allvarligt ut.
– Jag åker ned till den dåvarande polisinsatschefen som är posterad vid Kulturhuset eftersom vakthavande befäl har utsett mig till insatschef, berättar Mats Runvik.
Där ”dukar” han upp sin Cheva-van, av vissa kallad för ”Igelkotten” för sin skog av master på taket, så att man kan sitta fyra personer mittemot varandra, som i ett litet konferensrum.
Han hör hur polisinsatschefen lägger ut uppdrag.
– I min värld är allt det okej – med tanke på ingångsvärdena: ”rispad i armen”, ”gärningsmannen lämnat” och ”han var blodig”, säger Runvik.
Inne på NK, mitt i röran, gäller det att snabbt få iväg den skadade Anna Lindh till sjukhus.
– Jag och min kollega springer ut tillsammans med ordningsvakter och personal från NK, ner med båren och ut på gatan. Och då ropar jag också på radion till ”70” som ledningscentralen heter, att jag vill ha en polisbil som möter vid huvudentrén och ser till att få undan folk, säger Cecilia Rehnström.
Leif Jennekvist ansätts av medier.
När ambulansen åker i väg springer hon och kollegan tillbaka upp till brottsplatsen på plan ett.
– Vi börjar med avspärrningar. NK:s personal har själva satt upp band över själva platsen.
Nu kommer fler poliser. De har fått besked via radio.
– Jag har sprungit i området och letat tillsammans med två andra från patrullen, säger Rebecka Torkar. När vi kommer tillbaka upp är det kaos. Det är bara att flytta undan folk.
Men polisens avspärrningar nonchaleras och spåren efter gärningsmannen riskerar att förstöras.
– Många fotografer springer innanför avspärrningarna för att ta kort och många ska ”bara gå över till den affären där borta”. Sådana där dumma saker.
Några ordningsvakter tar hand om en kniv som en kvinnlig kund hittat kastad i närheten.
– Jag får telefonnumret till damen som har rört vid den där kniven, säger Rebecka Torkar. Det verkar ju vara rätt bra. Jag lägger den i ett kuvert så att teknikerna får den.
– Jag blir förvånad. För det är verkligen inte mycket blod på den. Det är så märkligt för det är inget man tänker är ett mordvapen direkt. Det är en vanlig kniv.
Den kvinnliga kunden har redan lämnat platsen.
– Hon ska med en båt så det är lite bråttom att få tag på henne. Och hon har ju också vittnesuppgifter.
Det visar sig att kvinnan som hittat kniven har stått i rulltrappan, men inte sett något av själva händelsen.
Medan Rebecka Torkar tar hand om den allt mer påträngande pressen försöker Cecilia Rehnström sätta anländande poliser i arbete. Att ta hand om vittnen blir en prioriterad uppgift för dem och att ta reda på om det finns övervakningskameror som bandat. Vittnena förs in i ett personalutrymme.
– De är väldigt många. Och det kommer nya hela tiden. Men det kommer utredningspersonal både från Södermalm och från Norrmalm som tar hand om dem.
Patrullen som är först på plats består av enbart kvinnor, fem stycken, något som är mycket ovanligt.
– Det finns ju såpass få kvinnliga poliser, det är sällan det finns så många kvinnor på en gång, säger Rebecka Torkar.
På NK tycker både personal och kunder det är bra att det är poliskvinnor som kommer först.
– Just det här att det är på damavdelningen: de flesta vittnen är kvinnor och personalen är kvinnor. Det är så mycket kvinnor och då tycker de också att det är positivt att det är kvinnor som kommer.
– Och jag tror även att de tycker det är positivt för vittnenas skull. Kvinnor kanske har mer förståelse och är mer omhändertagande, säger Cecilia Rehnström.
Att det skulle vara en fördel för utredningen att vittnena möts av kvinnliga poliser ser hon däremot inte.
– Det är mest den sociala biten, jag tror inte det påverkar utredningen.
Ett av Mats Runviks första överväganden på plats är om han ska stoppa tunnelbanan. Han avstår.
– Jag resonerar att vi får ingen reaktion. Där kommer att stå mycket folk inom fem minuter. Däremot kanske det uppstår en paniksituation, mycket folk på väg hem, folk på spåret, irriterad allmänhet. Det kommer att kräva mer resurser att hantera än den vi håller på med. Samtidigt kan gärningsmannen lätt gömma sig i folkmängden, säger han.
I stället satsar polisen på att försöka få tag på så många vittnen som möjligt.
– Vi söker i 360 grader ut från brottsplatsen, ut på gator och i kvarteren omkring. Vi förväntar oss att vi ska få en reaktion från allmänheten, han var ju blodig när han lämnade brottsplatsen påstods det. Men ingen har sett en blodig man.
Mats Runvik står i kontinuerlig kontakt med Cecilia Rehnström.
– Jag går inte ned till NK, vår buss står vid Kulturhuset. Det beror på att vi som insatschefer vill ha ett slags helikopterperspektiv på skeendet.
Inledningsvis har Mats Runvik inte tillgång till mycket folk. Det gäller att arbeta metodiskt.
– Vi hittar en keps och en tröja. Då vet vi inte vad det ska ge men det kan förstås vara viktig teknisk bevisning.
Just en keps finns med i beskrivningen av gärningsmannen.
– Signalementet som går ut talar om en keps. Men det finns kompletterande signalement som löper hela tiden, från vittnesuppgifter. Och där finns bland annat en blå keps omnämnd.
Men några vittnen från brottsplatsen har även sett en kamouflagejacka.
– Hade man hittat en kamouflagejacka eller en brun keps så hade man tagit det också naturligtvis, förklarar Mats Runvik.
Men flera vittnen har gjort en kanske viktigare iakttagelse: att gärningsmannen är blodig.
– Enligt uppgift är det så, ja. Jag har inte forskat i det, men vi letar förutsättningslöst efter den där mannen plus kläder och saker han eventuellt lämnat efter sig.
Utifrån beskrivningen av gärningsmannen blir en namngiven man mycket tidigt intressant. Redan de första timmarna börjar polisen leta efter en speciell person som stämmer in på vissa vittnesuppgifter.
– Vi har ju väldigt duktiga närpoliser i Klara som känner till många. Det går ut på radion att det skulle vara typ en uteliggare. Och det här beteendet stämmer in på en viss person. Han har ingen fast adress. Det kan vara typ Söder, Södertörn. Så vi utökar och kör punktinsatser mot vissa ställen som inte ger något resultat.
Mannen, som är känd för våldsbrottslighet och är i samma ålder som den 35-åring som senare grips kan dock skrivas av relativt snabbt.
Först vid 17-tiden får chefen för länskriminalen, Leif Jennekvist, veta vad som har hänt. Han får beskedet av en kollega i rummet intill som utsetts till kommenderingschef.
– Jag får veta att Anna Lindh är knivskuren men att det förmodligen inte är så allvarligt, säger Jennekvist.
Han beger sig till ledningscentralen för att följa arbetet. Det är först dagen efter som han aktivt tar över. Detta beslutas senare under kvällen.
Organisationen för den här typen av händelser är redan förberedd. Kaoset efter mordet på Olof Palme ska inte upprepas. Den som håller i spaningarna förfogar över alla polisens resurser.
Av en tillfällighet kommer polisens tekniker snabbt till brottsplatsen.
– De är i närheten i ett annat ärende där en journalist är och får tips om att Anna Lindh är knivskuren.
Mats Runvik börjar efter hand förstå att läget för Anna Lindh är betydligt allvarligare.
– Vi får hela tiden rapporter att hennes tillstånd är stabilt men kritiskt. När man kommer hem efter att insatsen är avslutad och tittar på nyheterna, och hör att de fortfarande opererar, då börjar jag tänka att det här kommer inte att gå bra.
