Efter ett år som änkling sitter Bo Holmberg på ett konditori på Söder och talar om allt han tvingats lära sig: Att ta ett större och mer ensamt ansvar för barnen. Att sköta tre tvättmaskiner, både den hemma i Nyköping, den i Stockholmslägenheten och den i sommarhuset. Att klara ensamheten. Att hantera sin sorg – och ångest.
– Det här året har varit en kamp. Först kunde jag bara räkna i dagar, veckor. Nu är det som om jag fått tillbaka lite längre tidsbegrepp, jag kämpar mig fram månad för månad. Inte vet jag om jag blivit starkare som människa. Jag gör det jag måste göra. Vad finns det för alternativ?

Vi möts inför årsdagen av mordet på Anna Lindh, den dag som jag trodde var extra svår för de närmaste. Bo Holmberg skakar på huvudet:
– Vi har firat jul, födelsedagar och midsommar utan Anna. Årsdagen känns inte värre än något annat. Förutom det stora mediatrycket.
Han kommer direkt från en tv-soffa, minns knappt vad han sa i direktsändning. Morgonen är tidig, hans ögon trötta. Efter viss tvekan medger han att det är svårt att ständigt bli betittad, uppmärksammad.
– Det finns något fint i att jag delar min sorg med så många andra, okända. Samtidigt finns stunder när det känns jobbigt. Trots att jag borde vara van, jag har ändå varit en offentlig person i hela mitt vuxna liv.


Det var i mars 2001, i väntan på att EU-toppmötet skulle öppnas, som utrikesminister Anna Lindh kontrollerade att sikten var god – och SvD:s Björn Larsson Ask tog bilden som kom att bli Årets humorbild. Efteråt skickade hon ett tackbrev: ”Jag och mina tågpendlarkompisar tjöt av skratt.”

Hur har din sorg förändrats, genom året?
– Först var jag i chocktillstånd, med allt vad det innebär. Kanske kan man säga att jag har mer makt över mina känslor i dag. Jag vet att Anna är död. Det är verkligt – samtidigt som det är overkligt.

Vad är overkligt?
– Anna är fortfarande så närvarande i mitt och barnens liv. Vi talar om henne, hon finns kvar på alla bilder och i våra minnen. Förut trodde jag att minnen bleknar, men det är snarare tvärtom. Jag kan höra Anna skratta. Hennes skratt är så högt, så starkt.
Sönerna David och Filip är i dag 14 och 10 år gamla. Bo Holmberg vaktar på sina pappaord, mån om att hålla dem utanför all publicitet. Eftersom de själva avskyr den. Flera gånger under det gångna året har han rusat hem för att gömma undan tidningar som kunnat göra dem illa.
– Att värna om pojkarnas integritet har varit en kamp.

Har det här året gjort dig till en bättre pappa?
– Det vet jag inte. Men barnen har varit det centrala. När jag ser att de mår bra, då mår jag också bra. Som nu när Giorgos Papandreou bjöd ner oss till OS och vi såg Carolina Klüft, när ribban låg där och dallrade och killarna reste sig och skrek rakt ut av glädje.
Andra synintryck hade han helst sluppit. Som bilden på Mijailo Mijailovic. Under rättegångarna höll Bo Holmberg sig medvetet borta. Löpsedlarna hann ifatt honom.
– Jag vill inte sätta ord på vad jag känner för den mannen. Det räcker att jag har sett hans bild.

Nu hoppas han att Högsta domstolen ska fastställa tingsrättens dom, den som gav Mijailo Mijailovic livstids fängelse. Inte psykisk vård, som Svea hovrätt kom fram till.
– Det som upprört mig mest är att hovrätten egentligen inte tog ställning. Eftersom de olika utredningarna kom fram till skilda slutsatser sa man att det var svårt att säga vad som var sant. Därför gick man efter Socialstyrelsens rättsliga råd. Och smet från sitt juridiska ansvar.
– Den här mannen är naturligtvis psykiskt störd. Men inte mer störd än att han visste vad han gjorde. Det var ingen tillfällighet att han tog ihjäl Anna. Jag menar att Svea hovrätt borde ha förstått att det var ett politiskt mord.
Enligt Bo Holmberg visar hovrättsdomen på två systemfel.
– Vi kan inte ha en ordning där två psykiatriska instanser kommer fram till olika saker. Slå ihop dem till en enda, där våra duktigaste experter ingår. Vi kan inte heller släppa ut psykiskt sjuka människor bara något år efter att de har begått brott. Det är helt orimligt. Om man befinns vara psykiskt sjuk ska man naturligtvis ha vård. Men efteråt måste man ta sitt straff.
Bo Holmberg var själv ordförande i psykiatriutredningen, som ställde krav på en ”mottagningsorganisation” ute i kommunerna när mentalsjukhusen stängdes. Den organisationen fanns inte då, den finns inte heller i dag.

Var det fel att skrota mentalsjukhusen?
– Nej, det var bra. Men det är inhumant att vi inte har klarat vården ute i samhället.
De svartaste dagarna har han funnit tröst i skönlitteratur och i idrottsmatcher med sönerna.
– När ångesten varit så stor att jag knappt kommit ur fåtöljen har jag skrivit ner mina tankar. Det hjälper, faktiskt. Och så har jag börjat läsa böcker om hur man lever ett bra liv. I höst, det har jag lovat mig själv, ska jag gå mer på teater och bio, jag ska se på konst, känna efter vad jag själv vill, inse att jag har en frihet.

Vilken kontakt har du med Göran Persson?
– Han har varit väldigt social gentemot mig. Förra hösten hjälpte han mig att dra upp båten, jag åkte förbi Harpsund och vi tog med oss en lunchkorg. Ändå kan man väl säga att jag har blivit ensam på ett sätt som jag inte trodde. Som man, och norrlänning, är jag dålig på att tala om känslor. Jag har uppfostrats till att göra rätt för mig, inte att sätta ord på vad jag känner.

Har sorgen några ord?
– Egentligen inte. När Ingemar Stenmark en gång kritiserades för att ha missat några slalomportar sa han ”Åk själv får du se hur det är”. Ibland vill jag säga samma sak till folk som undrar hur jag ”egentligen” mår. Mitt språk är för fattigt, det räcker inte för att beskriva min sorg efter Anna.