Jag har just varit på Posten. Nej, nu ljuger eller kanske drömmer jag – Posten finns ju inte längre. De få riktiga postkontor som finns kvar borde i alla fall fridlysas, eller kanske visas upp på Skansen. Ända tills nyligen fanns det ett minimalt postkontor, där man kunde betala räkningar, hämta ut pengar, med mera i mina kvarter. Det låg i ett hörn av en stor livsmedelsbutik.

Nu har postkontoret dragit ner jalusierna, men livsmedelsbutiken finns ju kvar. Vid disken, där det säljs tobak och trisslotter, kan man också köpa frimärken, lämna in paket och hämta ut försändelser som är för stora att gå genom brevinkastet. Att betala räkningar, lösa ut postförskott, medmera? Nej tyvärr, men det finns ett postkontor – en bra bit bort. Visst, det finns ju internet, men mig veterligen ramlar det inte ut några pengar ur datorn – hur mycket man än trycker på olika knappar. Brevet jag ville posta kunde heller inte sändas per internet eftersom den innehöll en blankett som måste undertecknas med min egenhändiga namnteckning. Det adresserades till Skatteverket, den myndighet som tar hand om en ansökan av namnändring, hade jag fått veta.

Nej, nej, jag är helt nöjd med mitt namn. Inte minst för att folk ofta minns mitt ovanliga förnamn. Jag vill bara inte berövas detta mitt namn av de svenska myndigheterna. Cordelia – detta är jag och ingen, ingen annan.

Mellannamn: Maria. De tusentals artiklar och en handfull böcker jag skrivit har alla författats av Cordelia – inte Kordelia. Men alla myndighetsbrev riktas konsekvent till Kordelia Edvardsson, att även efternamnet är fel- stavat, med två s istället för ett, kan jag möjligen leva med. Men varför har jag inte gjort något åt eländet tidigare? Fastän jag alltid får ett styng i hjärtat när ett myndighetsbesked, adresserat till: Kordelia Edvardsson, ramlar ner genom brevlådan. Något har det väl med tröghetslagen att göra. Principen ”gör aldrig det som kan göras i morgon idag”. När man är yngre utgår man ifrån att det finns ett oändligt antal morgondagar då allt det ogjorda skall göras. Och så, en sorgsens dag, upptäcker man att morgondagarna minskar med oroväckande fart.

Men jag VILL att dödsattesten bekräftar att Cordelia, inte Kordelia, har gått hädan. Liksom jag hoppas att insorteras under bokstaven C i förnamn i myndigheternas arkiv. Jag låter mig inte tröstas av Shakespeares ord: ”Vad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla, med annat namn dock lika ljuvligt doftar”. Törs man anhålla om att myndigheterna även rättar till efternamnet? Som ett uttryck av aktning och tillgivenhet för min före detta man.

När vi efter ett kort äktenskap skilde oss gällde ännu en lag enligt vilken den frånskilda hustrun fick bära makens efternamn, men födde hon barn efter skilsmässan så tilläts dessa inte att bära exmannens namn, utan fick moderns flicknamn. Så jag hette Edvard-son i efternamn, men mina två barn, med vars far jag inte var gift, fick heta Hoffmann (mitt flicknamn). Efter några år ändrades denna krångliga lag. Barnen fick nu, med exmannens uttryckliga tillåtelse, behålla hans, och mitt, efternamn. När jag bad mitt ex, som jag i ungdomligt oförstånd nog hade gjort rätt illa, om han var villig att ge sitt tillstånd till barnens namnbyte svarade han: ”Det är mig en ära om dessa förtjusande barn vill bära mitt efternamn.” Nog vittnar detta svar om både storsint- och ömsinthet, som inte bör solkas av ett s för mycket.