Judd Ziebell, 61, förlorade sin partner i aids 1988. Under samma period förändrades det glada Castro i San Fransisco. Judd Ziebell tog sin tillflykt till fönsterbordet på baren Twin Peaks. " Av någon obegriplig anledning har jag klarat mig", säger han.
SAN FRANSISCO
Aidsepidemin startade för 25 år sedan i San Franciscos berömda homosexuella samhälle Castro. En hel generation slogs ut men Castro överlevde. Invånarna sörjer sina döda och sjuka, men efter ett kvarts sekel har livet gått vidare. Aids har blivit en del av vardagen. Det går att vänja sig också vid det ohyggliga.
I dag visar viruset sitt grymmaste ansikte mot andra. Det är de fattigaste, mest utsatta, minst privilegierade i u-världen som är offren i det som långsamt och obönhörligt utvecklats till mänsklighetens största katastrof någonsin.
Den skräckvision som västvärlden slapp är obeveklig verklighet i dessa länder. Och ingenting tyder på att det ska bli bättre. Det borde vi inte kunna vänja oss vid.
Ljuset, det där speciella förunderliga vibrerande San Francisco-ljuset, håller på att dämpas. I den sena eftermiddagen strömmar människorna, nästa bara män i olika åldrar, skepnader och utstyrslar, ut från tunnelbanestationen mellan Castro Street och Market Street i hjärtat av Castro, fristad för homosexuella i San Francisco.
UTSIKTEN FRÅN TWIN PEAKS
Inne på legendariska baren Twin Peaks - som fått sitt namn långt före spektakulära tv-serier - samlas alltfler kunder för dagens första margueritor och öl. Också nästan bara män, som skrattar, kramas och pratar i de väl använda sofforna, en självklar trygg glad gemenskap.
- Här bakom fönstren mot Castro Street har jag suttit varenda eftermiddag i nästan tjugo år. Jag har sett människorna passera därutanför i sina liv. Men jag har gömt mig här. Det har blivit mitt sätt att överleva, säger Judd Ziebell.
Han har blivit 61 år gammal, håret är aningen grånat men han ser yngre ut än sin ålder. Nyligen pensionerade han sig från lärarjobbet och han har varit aktiv demokratisk lokalpolitiker och gammal homoaktivist. Han kommer från ett burget medelklasshem i Berkeley strax norr om San Francisco, flyttade tidigt till San Francisco, först till hippielivet i Height-Asbury, därefter till Castro under sent 60-tal när homosexuella från hela USA började ta över det gamla
arbetarklassområdet.
- Det var en otrolig, fantastiskt tid. Vi levde - och lever väl än - i vår egen glimrande bubbla av frihet och gemenskap utan skam och utan fördömande, förstår du, säger han. Castro var alldeles unikt i hela världen tills hiv slog till för 25 år sedan. Men vi hade inte klarat av de där fasansfulla åren utan den där sammanhållningen, den där speciella stämningen. Castro har ju överlevt. Vi klarade det och vi gjorde det själva. Ingen hjälpte oss.
Judd själv drabbades tidigt, hans mångårige partner dog i aids redan 1988. Det var då dödstalen började sätta fart. Det enda som då fanns att erbjuda de sjuka var den giftiga medicinen AZT. I princip ingenting kunde göras för alla som fick de där underliga, plågsamma sjukdomarna som bröt ned dem till utmärglade döende åldringar.
Det skulle bli ännu värre. Det leende glada Castro omvandlades under många år till en makaber krigszon. Hundratals dog, begravningarna avlöste varandra och på gatorna stapplade avmagrade sjuka med de karaktäristiska blålila Kaposis-utslagen på huden som eviga skamfläckar.
Judd flydde in till fönsterbordet på Twin Peaks. Han begravde sin älskare och beslutade sig för att avstå från sex för alltid, hjälpte till i vården av aidssjuka, delade ut mat, gick på begravningar, skötte jobbet, men lämnade inte Castro.
- De här stunderna på Twin Peaks har varit mitt skydd, min tillflykt, min räddning från helvetet utanför, säger han. Och jag har klarat mig av någon obegriplig anledning. Jag är inte hivsmittad. Jag slipper äta de där förfärliga medicinerna, slipper kämpa med akut dödsångest på grund av hiv-aids.
Men han tycker inte att de 25 åren med hiv-aids är något att uppmärksamma och det är svårt att hitta någon i Castro som har en annan uppfattning:
- Fira kan vi göra när vi fått ett genuint botemedel. Då möjligen.
John Donelly, skotsk sjuksköterska på General Hospital, en gång modell för all världens aidsvård, är också stamgäst på Twin Peaks och han stöder Judd med uppenbar hetta:
- Vi har förlorat en hel generation här
i Castro. Det finns nästan inga kvar som är mellan 45 och 60 år gamla. Judd är ett undantag. De flesta andra är döda och massor av människor omkring oss är smittade. De klarar sig tack vare läkemedlen. Men vi pratar inte om det särskilt ofta. Alla har ändå lärt sig att känna igen de där typiska tecknen på biverkningarna. På något sätt tycks det aldrig gå att komma undan aids kastmärke, säger han.
- Vadå, fira. Jag vill bara glömma, svarar Doug Beechen bakom disken i en av de få kvarvarande synliga aidsmanifestationerna: butiken ”Under one roof” längre ned på Castro Street som säljer prylar åt aidsorganisationen Project Inform.
Han har varit hivsmittad i 18 år, läkemedlen håller honom uppe, innan de kom klarade han sig igenom han ett antal livshotande kriser.
- Pillren ingår i mitt liv numera. Tänker knappt på att jag ska ta dem. Det är inte kul, men jag har inget val. Det blir nog så för de flesta.
Han berättar om den där dagen för 18 år sedan när han fick diagnosen:
- Det var en dödsdom, säger han. Jag
hade just köpt ett hus med en liten trädgård och tänkte: det är väl ingen idé plantera någonting där, jag ska ju ändå dö snart.
Så det blev ingen trädgård i flera år. Men nu prunkar blommorna och träden och han ber mig stolt komma dit och titta. En av de finaste platserna i hela Castro, försäkrar han.
JUNI 1981: UPPTÄCKTEN
Den ”officiella” startpunkten för hiv-aidsepidemin har blivit den 5 juni 1981, för 25 år sedan i år. Då publicerade USA:s smittskyddsinstitut CDC i sitt veckoblad en artikel om att fem tidigare helt friska unga män i Los Angeles drabbats av den oerhört sällsynta lungsjukdomen PCP. Författare var en ung immunolog vid UCLA-universi-tetet i Los Angeles, Michael Gottlieb. Att alla männen var homosexuella nämndes inte.
Kort därefter, den 26 juni, kom nästa CDC-rapport: nu om 26 homosexuella män i New York och Kalifornien som insjuknat inte bara i PCP utan också i den som det skulle komma att bli ”klassiska” cancersjukdomen Kaposis sarkom och ett antal allvarliga svamp- och bakterieinfektioner.
CDC manade till
ökad uppmärksamhet och alltfler oroande uppgifter började samlas med samma typiska och förbryllande mönster. Så efter sex månader kom till sist den medicinhistoriska publiceringen som definitivt väckte den övriga världen.
Den 10 december 1981 innehöll den medicinska tidskriften New England Journal of Medicine tre artiklar om sammanlagt 19 homosexuella patienter som fått en mystisk smittosam immunbristsjukdom med ”förfärande hög dödlighet”. Redan då nämns namnet aids (acquired immune deficiency syndrome - förvärvad immunbrist), men ingen visste vad orsaken var och anhopningen av flera sällsynta sjukdomar förbryllade liksom anknytningen till homosexuella.
Det var alltså bland USA:s och Kaliforniens relativt sett välbärgade och välutbildade manliga homosexuella som viruset först blev synligt 1980-1981. En utveckling som kom att prägla mycket av den tidiga aidsepidemin och människors syn på den.
Samtidigt slog i all tysthet hiv-aids till med överväldigande kraft i en helt annan del av världen. I det
bördiga men svårt krigshärjade gränsområdet Rakai och Kagera vid Victoriasjön mellan Uganda och Tanzania började unga friska heterosexuella människor bli magrare och magrare och många av dem dog i svåra infektioner.
Detta ödesdigra utbrott blev inte känt och klassat som aids förrän 1984 och det var sannolikt starten på den förödande tragedi som därefter svept fram med förskräckande effekter och som bara kommer att bli värre.
Under hela epidemin har en fråga ständigt återkommit: Var kommer aids ifrån - och varför dök viruset dök upp i så diametralt olika miljöer?
I dag får det anses fastställt att det vanligaste mänskliga viruset hiv 1 kommer från ett virus SIV hos schimpanser. Genetiska analyser visar att det överfördes till människan omkring 1930 vid åtminstone två tillfällen. Inne i människan ändrades viruset till hiv som kan spridas mellan människor främst sexuellt och via blod.
Den så mytomspunna överföringen från schimpanser har sannolikt skett via jakt och slakt. Sporadisk spridning av
hivviruset från människa till människa har skett åtminstone sedan 1959 innan den definitiva sjukdomsexplosionen kom i slutet av 1970-talet.
I dag finns hiv i varenda land i världen. Inget område är skonat. Den dominerande smittvägen är heterosexuella samlag. Det starka sambandet med homosexuella män i västvärlden är numera ett undantag i den stora epidemin, ett stickspår. Det är kvinnorna som är de mest utsatta offren.
LIVET GÅR VIDARE
- Det är inget konstigt alls, sa Randy Shilts till mig när vi träffades i Castro någon gång i slutet av 80-talet.
Han var den uppburne homosexuelle aidsjournalisten på San Francisco Chronicle. 1987 gav han ut den fortfarande bästa boken om aids: And the band played on. Den blev en bästsäljare.
När han hade skrivit sista sidan i boken ringde han doktorn och tog reda på vad ett hiv-test som han gjort ett år tidigare visade. Det var positivt. Också den bäste skildraren av aids hade aids. 1994 dog han i svåra plågor, liksom så många andra i Castro vid den tidpunkten.
När vi träffades den gången berättade han inte om sitt testsvar. Då fanns ännu inga tecken på sjukdomen. Han kunde låtsas som ingenting.
Vi talade om det hektiska, överdrivna och som det skulle visa sig livsfarliga sexlivet i Castro då när aids slog till och viruset började spridas: bastuklubbarna, avancerade sexvanor, horder av anonyma partner, raggningarna på barerna, heroiseringen av manligt sex.
- Här i vårt samhälle finns nästan inga kvinnor och inga barn, försökte han förklara. Det betyder att vi inte har de spärrar som finns i det heterosexuella samhället. Då är det lättare att sexualiteten spårar ur. Och det var nog så när aids slog till.
I sin bok beskriver han Gaetan Dugas, den kanadensiska stewarden som kallats ”Patient Zero” och som var inblandad i den tidiga smittspridningen bland homosexuella i USA:s storstäder:
”Gaetan var den som alla ville ha, idealet i detta samhälle just då och just där. Här kunde han tillfredsställa sin omättliga sexuella aptit på de vackra kaliforniska män som han tyckte så mycket om.
Han återvände från varje promenad längs Castro Street med fickorna fulla av lappar och servetter med adresser och telefonnummer. Han skrev ned namnen på sina mest passionerade beundrare i sin svarta bok”.
Men det blev annorlunda, menade Randy. Epidemin tvingade fram förändringar fast många gjorde starkt motstånd. De såg det fria sexlivet som en bastion i homokulturen.
Nu finns det återigen en uppsjö gaybarer, klubbar, diskon och stripteaseställen i Castro med varierande grad av ”farlighet” och ”sexighet”. På helgerna ordnas stora specialfester för tusentals deltagare: ”dirty saturdays”, brasilianska karnevaler och underklädesparader. Platserna är nästan alltid välfyllda varenda kväll, musiken dunkar, ljusmaskinerna blinkar Raggningen är öppen och självklar.
De unga har tappat respekten för hiv, varnar många. De skyddar sig inte, missbruk av metylamfetamin får dem att förlora omdömet, de tror att medicinerna är lösningen, att det inte är så farligt att bli smittad.
- Jodå, säger James Moore medan kryssar
mellan The Bar på Castro Street och The Café på Market Street som han brukar göra nästan varje kväll. Visst vet vi alla om hivriskerna, men ibland blir det så tradigt att alltid tänka på det. Man orkar inte alltid.
Ändå visar inte statistiken på någon uppseendeväckande hivökning bland de yngre homosexuella i Castro.
Åtminstone inte ännu.
