Aline Anckarmans lägenhet är kanske lite orustad. Målat och kaklat har hon och sambon gjort själva, och i köksgolvet är det en stor grop där golvet under mattan gett med sig. Men lägenheten är stor och ljus, och har öppen spis i vardagsrummet.

– Jag har aldrig bott så här stort förut.

Sin första lägenhet, en liten etta på Stora Essingen, fick hon 2002.

– Det var en släkting som bott i lägenheten i 25 år, och som skulle flytta till sin sommarstuga. Eftersom han visste hur svårt det är att få tag på något, så frågade han värden om jag kunde få ta över.

Och på den vägen är det. Aline Anckarman, som är uppvuxen på Stora Essingen, har kunnat fortsätta ha sin bas där.

När hon och pojkvännen skulle ha barn för drygt ett år sedan, var de beredda att lämna ön och hade ett byte till en större bostad i Skärmarbrink på gång.

– Men när det nästan var klart, damp det ner en lapp i brevlådan från vår hyresvärd, som meddelade att det nog skulle ordna sig.

Flyttlasset gick istället tvärs över gården, till trerummaren där sonen Didrik nu tultar runt i vardagsrummet. Aline Anckarman är medveten om att hon haft tur.

– Men ändå har det inte varit säkert någonting, säger hon.

Att köpa en lägenhet har aldrig varit aktuellt.

– Det är skönt att hyra och veta att någon annan fixar, om något går sönder. Om man köper sin bostad är det ändå bara som att banken äger. Vad är grejen?

Hon är själv mycket kritisk till situationen på bostadsmarknaden i Stockholm, där många hyresrätter ombildats till bostäder.

– Jag skulle vilja se fler billiga hyresrätter. De lägenheter som byggs är lyxlägenheter. En kompis som stått i bostadskön i fyra år fick en tvåa i Liljeholmen som kostar 8000 i månaden. Vilken 20-åring har råd med det?