Den 71-årige amerikanske virusforskaren Robert Gallo var från början en självklar ledargestalt i den internationella aidsforskningen. Den svenska Nobelförsamlingens beslut att inte ge honom Nobelpriset har kritiserats hårt och hans frånvaro kommer att präga veckans Nobelfestligheter.
Foto: Thomas Coex
Trots allt låter Robert Gallo oväntat samlad och lugn när han talar om det också för honom överraskande beslutet vid Karolinska institutet (KI) i Stockholm den 6 oktober.
Nobelförsamlingen hade äntligen valt att ge Nobelpriset i medicin till aidsforskning - bara halva men i alla fall- och till ”upptäckten av hiv-viruset”. Pristagarna blev Luc Montagnier och Françoise Barré-Sinoussi från franska Pasteurinstitutet i Paris. Men inte Robert Gallo, centralgestalt inom den internationella aidsforskningen och mångfaldigt prisbelönt just som medupptäckare av aidsviruset.
–Om detta hade hänt för tjugo år sedan hade jag blivit helt förtvivlad. Men jag har väl mognat. Det känns inte lika viktigt längre och det är ju faktiskt svenskarna som bestämt. Vad kan jag göra år det? Det måste jag respektera, säger han till SvD.
Han gläder sig åt ett massivt stöd från kollegor och vänner. Över 300 brev plus mejl och telefonsamtal har han fått. En av de första som ringde till honom i Bethesda utanför Washington bara en kort stund efter tillkännagivandet och beklagade var Luc Montagnier.
–Många är väldigt upprörda inte minst i ledande forskningskretsar här i USA och bland mina medarbetare på institutet i Baltimore. Och jag vet att det planeras aktioner för att stödja mig. Men jag försöker lugna ned känslorna, säger Robert Gallo.
Under alla år har Robert Gallo aldrig gjort någon hemlighet av att hans mål har varit ett Nobelpris, även om han fått de mest prestigefyllda medicinska priserna och utmärkelserna runt om i världen, ofta ensam eller tillsammans med Luc Montagnier. Han är till och med hedersdoktor på Karolinska institutet.
Robert Gallo, liksom så många andra som följt aidsutvecklingen nära, förstår inte ”hur svenskarna tänkt”, förstår inte varför han lämnades utanför.
–Visst river det här upp gamla sår och det är lätt att bli paranoid, medger han.
Han utgår från att den tre år långa patentkonflikten mellan honom och Montagnier – eller rättare sagt mellan deras respektive institutioner, USA:s regerings forskningsinstitut NIH (National Institutes of Health) och franska Pasteurinstitutet – har påverkat beslutet eller åtminstone synen på honom. Fighten startade 1985 och avslutades 1987 med den ömsesidigt accepterade kompromissen att de två forskarna båda utnämndes till ”medupptäckare” av viruset. Det är den version som gällt tills dess Nobelförsamlingen skrev om historien tjugo år senare.
Robert Gallo är ännu mer osäker på vad den unika offentliga smutskastningen av honom som forskare och person kan betyda. I ytterligare sex ”fasansfulla” år efter patentkonfliktens slut fick han fightas mot rykten om att han fuskat och att han ”stulit” det franska viruset. En journalist på Chicago Tribune hårdgranskade honom i två år och skrev 1989 en 16 sidor lång bilaga fylld av dessa anklagelser. Detta ledde till tre officiella utredningar, bland annat av ledande politiker i kongressen.
–Jag och mina kollegor frikändes av samtliga instanser. Utredarna lusläste tiotusentals dokument och intervjuade varenda berörd och ingenstans hittade de något fusk. Vem skulle klara en så gigantisk granskning? Men hos många - också i forskarvärlden - har kanske den felaktiga bilden av mig som fuskare etsat sig fast, säger Robert Gallo.
Nobelförsamlingen diskuterar av princip inte eventuell kritik mot utnämningarna. De motiverar sitt val av de två franska aidsforskarna med att priset går till själva upptäckten av viruset 1983.
–Det var i Luc Montagniers laboratorium som Françoise Barré-Sinoussi isolerade fram det nya viruset i lymfkörtlarna hos en aidssjuk manlig patient 1983, sade Nobelförsamlingens ordförande Bertil Fredholm när pristagarna tillkännagavs.
Robert Gallo är mest rädd för att KI:s Nobelbeslut ska tolkas som en slutlig vetenskaplig dom i den där gamla konflikten; att många ska uppfatta det som att han kanske ändå ”stal” det där franska viruset.
–Det är djupt orättvist, säger han. Jag har aldrig stulit något virus. Vi hade 48 egna amerikanska virus. Att vi råkade välja det franska viruset som fanns bland alla de övriga virusen för att odla vidare var en tillfällighet och inget vi var medvetna om.
