När SvD träffar Alzheimersjuka Elisabeth Hydén för femte gången har hälsoläget påtagligt försämrats, jämfört med bara för ett halvår sedan.
Hon glömmer att möta upp på stationen som avtalat och i telefon har hon mycket svårt att ge en vägbeskrivning till radhuset i Saltsjöbaden där hon och maken Sverker bor. Orden halkar bort och efterlämnar stora tomrum i meningarna.

Först säger hon att hon ska hämta med bilen. När hon påminns om att hon förlorat körkortet blir hon besvärad. Efter en stund kommer hon cyklande.
Elisabeth är dämpad och mycket besviken över att ”dom tagit körkortet” som hon uttrycker det.
– Jag som aldrig haft en prick i hela mitt liv, upprepar hon gång på gång.
Chocken över att inte ha klarat av det
årliga körtestet på trafikmedicin på Huddinge sjukhus för ett par veckor sedan
sitter fortfarande i. Elisabeth hamnade i en djup svacka när hon förstod att hon aldrig mer fick köra bil igen.
– Jag försöker att inte deppa ihop. Första dygnen grät jag bara.
Nu måste hon förlita sig på tåg och bussar eller vänner och bekanta för att komma någonstans. Färdtjänst vill hon inte höra talas om.
– Sitta där med 15 andra. Nej, jag vill sköta mig själv, betonar hon.

Kampen mot sjukdomen blir allt tuffare. Än så länge håller Elisabeth näsan över vattenytan. Hur länge till är det ingen som vet. Allra minst hon själv. Ovissheten, att tappa kontrollen, skrämmer och förfärar. Framtiden vill hon inte tala om.
– Jag fasar för vad som händer sen. Att gå omkring och inte veta vad man gör. Nej, då vill jag inte vara med längre, säger hon.
Det bästa som hänt sedan sist är att hon blivit mormor och fått en ny väninna i samma situation – med samma diagnos. De har till och med samma intressen, skidåkning och golf. De träffades på Alzheimerföreningen och verkar ha stort utbyte av
varandra.
– Vi förstår varandra precis, som Elisabeth säger.

Kanske kan de börja träna tillsammans. Elisabeth har anmält sig till nästa års Vasalopp.
Som många SvD läsare säkert minns var vi med när Elisabeth i vintras åkte sitt livs första Vasalopp. Trots en smärre skada och tolv timmars oavbrutet åkande blev hon inte avskräckt.
– Självklart ställer jag upp igen, sa hon redan då och så blir det alltså.
Efter julhelgen åker hon och maken upp till familjens stuga i Idre och tränar. Det krävs många mil i benen för att klara ett Vasalopp.
– Jag måste ha morötter, något att träna för.

Dagarna börjar bli långa för Elisabeth som varit van att jobba heltid och mer därtill.
– Jag vill vara en doer och göra mer ... hon blir tyst och söker efter ordet; nytta.
Hon är frustrerad över hur långsamt allt går och hur lite hon hinner med.
– Om jag ska laga middag tar det en hel dag.
Samtidigt som hon säger att hon försöker acceptera och förlika sig med sjukdomen lyser otåligheten och rastlösheten igenom. Hon är besviken på läkarna, tycker att hon får veta för lite och att de ”saknar strategi” i behandlingen av henne.
– Jag får aldrig veta något – om hur de tänker sig och hur det ska bli. Det är så svårt att prata och förklara, allt tar sån tid. Kan man inte prata med folk då ... Elisabeth blir tyst igen.

Hon äter stoppmediciner och är med och prövar ut ett nytt läkemedel men tycker inte att hon märker någon skillnad. Sjukdomen fortskrider lika obönhörligt ändå. Samtidigt vet hon ju inte hur hon skulle må annars, utan medicinerna.
Fast själva sjukdomen nämner hon inte vid namn. Talar bara om ”det där” som
aldrig går över, bara blir värre och värre.
– Jag bara tappar från huvudet ner till fötterna utan att förstå varför.
Direkt beklagar sig gör hon inte. Istället säger hon om och om igen, som ett mantra, att hon har ett bra liv, att hon kan styra sin tid, inte har ont, kan göra vad hon vill.
Värst tycker hon det är att inte kunna påverka. Att sjukdomen och nedbrytningen av hjärnan bara fortskrider. Det enda hon kan göra är att försöka leva en bit i taget.
Fokusera på det friska som ännu finns kvar, på livet som trots allt går vidare.
Härom veckan blev det ett barnbarn till, Elisabeths och Sverkers tredje. Yngsta dottern Ulrica födde en flicka. Elin ska hon heta. Elisabeth är stolt och glad. Ännu en länk i släktträdet, ännu ett liv att följa.