Jag stirrar på skorna. Jag tittar på mina fötter.
Inte skulle väl jag ...?
Nej, verkligen inte! Framför mig finns en bild på ett par höga, fodrade ljusbruna mockastövlar som jag av någon anledning borde köpa. Det tycker i alla fall min nätbokhandlare som inte mindre än sex (6) gånger har tipsat mig om just dessa skor i direktmejl: Anders! Hur vore det med INDIANSTÖVLAR?
Uppenbarligen är dessa skor svaret på alla årstiders frågor. Att döma av mejlen har jag i alla fall varit i behov av dem ända sedan sensommaren. Förbluffande nog, åtminstone med tanke på den tjocka stoppningen, är dessa stövlar även det givna valet nu under våren.
Första gången indianstövlarna dök upp skrattade jag åt dem. Och tog en skärmdump som jag lade upp på Facebook, så att mina vänner också kunde skratta åt galenskapen.
Men nu är det inte lika roligt längre. För jag inser ju att det måste vara något i mitt köpbeteende som återkommande signalerar indianstövlar.
Nästan alla andra tips som sajten genererar är nämligen helt perfekta. De inte bara lotsar mig i rätt riktning när jag ska köpa skivor och böcker, de pekar dessutom förbluffande ofta ut ämnen som jag knappt kände till, men som jag omedelbart blir intresserad av.
Jag blir osäker. Kan jag ha fel och sajten rätt? BORDE jag rentav gå omkring i indianstövlar i stort sett året runt om jag skulle vara trogen mina övriga kulturmönster?
Jag letar febrilt bland mina böcker och skivor. Jag hittar två plattor med Robbie Robertson, bägge över tio år gamla. Kan det verkligen räcka för att världens största bokhandel ska skicka indianspam till mig resten av livet?
Kultur har hittills varit som ett plakat vi har burit över våra huvuden för att visa världen hur vi vill bli betraktade. En badge på kavajen, en bok i handen, en filmaffisch på väggen. Allt har skrikit: Se mig på det här sättet! Inte på något annat!
Men att jag handlar en bok betyder ju inte att jag läser den. Att jag säger att jag gillar en artist behöver inte betyda att jag faktiskt lyssnar på skivorna.
I takt med att allt mer av vår kultur blir digital, blir nu inte bara våra inköp mätbara utan också våra vanor. Musiksidan är som vanligt först ute och det finns snart inte en dator som inte på något sätt registrerar vad användaren lyssnar på. Och när vi går mot en tid där det digitala läsandet ökar lavinartat, kommer vi på samma sätt att kunna avgöra vad vi egentligen vilar ögonen på och vilka titlar som aldrig plockas fram ur hyllorna.
Plakatkulturens tid är med andra ord över och den spelade erfarenheten minskar till förmån för den levda. Vi är inte längre vad vi tror vi är, eller ens vad vi vill vara, utan vad vi gör.
För ett tag sedan fick jag ett mejl av en 50-årig man i Mexiko. Han hade jämfört datorgenererade spellistor och upptäckt att vi spelade exakt samma musik. Han var väldigt uppspelt över detta.
Vi har en halv värld mellan oss och ändå lyssnar vi på samma låtar. Vi måste vara väldigt lika, skrev han.
Jag vet inte, svarade jag. Till att börja med, bär du indianstövlar?
