– Jag är väldigt trött, det känns att jag har varit med om något. Jag orkar inte med vardagliga saker som att städa och diska.

Av barnen har hon ljusa minnen. Hennes barn fanns alltid där för varandra och de var båda väldigt kärleksfulla mot sin omgivning. Beskedet om att barnen var döda tog ett tag för henne att ta till sig. När hon vaknade ska hon ha frågat efter barnen, men det är inget hon minns själv. Polisen berättade för henne vad som hade hänt och läkarna lämnade dödsbeskedet.

– Mina anhöriga hade försökt att förbereda mig på sitt sätt, men jag ville inte riktigt tro på dem eller ta in det. På något sätt var vi tvungna att gå vidare, att rycka upp oss och klara det här, berättar hon.

I fredags begravdes hennes barn och dagen efter hölls en minnesgudstjänst. Begravningen beskriver hon som ett positivt avsked.

– Min tanke var att minnesgudstjänsten skulle vara enklare för då var inte barnen där. Men under begravningen var de där, de låg i kistan. Det var väldigt skönt att få säga adjö och att få sörja ordentligt, säger hon.

Det sista hon minns från den 17 mars är att hon och barnen kom hem till huset i Arboga. Minnena började därefter komma sakta men säkert, säger hon. Hon har gråtit och pratat mycket om det som hänt.

– När jag har haft mina anhöriga i närheten så har jag vågat visa att jag är ledsen, men ändå så har jag behövt prata jättemycket om det. De har funnits i närheten hela tiden, säger hon i programmet.

Mamman berättar också att hon försöker att vara delaktig i den polisutredning som pågår. Hon läser allt som skrivs och försöker fråga poliserna hon träffar om vad som händer. Hon och hennes familj hoppas att rättegången kommer i gång snart.

– Jag ska vara där och ge mitt allt för att den här personen ska åka fast, för mina barns skull.

Mamman känner ett stort stöd från sin omgivning och sina anhöriga. Hon har känt stödet från de boende i Arboga, men också från andra som har hört av sig.

– Det var skönt att få dela sorgen, säger hon.