I dessa koldioxidtider kan det vara på sin plats att påminna om en annan slags förorening som just nu sprids i närmast epidemisk fart på bussar, i köer och på våra arbetsplatser – vintergnällsjukan. Själv drabbad har jag flera gånger hört mig själv inleda dagen, när jag träffat någon granne vid busshållplatsen, med en herregud-vad-grått-och-mörkt-och-kallt-det-är-man-borde-emigrera-harang. Utan att tänka närmare på hur det sedan har förgiftat den stackars saten resten av dagen. Tills jag läste om den amerikanske pastorn och författaren Will Bowens massrörelse A Complaint Free World, inspirerad av hans bok med samma namn. Faktum är att i detta nu traskar flera miljoner människor runt med ett lila gummiarmband med inskriptionen ”en gnällfri värld”. Målet är att inte gnälla, kritisera eller skvallra på 21 dagar (så lång tid brukar det nämligen ta att bryta en dålig vana). För varje återfall får man flytta armbandet till den andra handleden. Och börja om igen. Men tar man sig igenom till andra sidan gnällträsket lovas ett bättre och lyckligare liv.

Kloka författaren och psykologen Patricia Tudor-Sandahl är inne på ett liknande tankespår i nya boken I tacksamhetens tecken. Det finns tre sätt att reagera inför livet, menar hon: ”Fan!”, ”Hjälp” och ”Tack!”. Gissa vilket som är att föredra? ”Det finns tusen skäl att tacka om man ställer in sig på att se dem. När detta blir uppenbart får livet en ny lyster”, skriver Tudor-Sandahl. Visst är det vackert?

Vissa saker är uppenbara. Ändå glömmer man det ofta. Jag är tacksam för att jag inte bor i Angola där tio unga, lemlästade, kvinnor nästa år ska tävla i skönhetstävlingen ”Fröken Landmina” i ett försök att dra uppmärksamheten till minornas offer. Att jag inte tillhör de hundratusentals statslösa palestinier, ättlingar till dem som drevs på flykt från Israel för 60 år sedan, som fortfarande lever i armod i staterna runt omkring sitt gamla hemland. Att jag slipper få 200 rapp med piska för att jag åkt bil med någon annan än min man (och dessutom haft oturen att bli gruppvåldtagen). Och jag är otroligt, outsägligt tacksam för att jag inte är mamma till några av de små barn som tvingas arbeta och få dammlungor nere i Kongo- Kinshasas koboltgruvor.

Att vara tacksam i det lilla är svårare. Själv är jag inget föredöme. ”Man kan inte bo så här!”, skriker jag när jag lyckats klättra över traven av vinterskor i hallen och hör gruset krasa under strumporna ända bort i köket. ”Vad gör dom här gamla strumporna på barstolen?! Varför kan ingen plocka undan efter sig i den här familjen?!” Och så i överdrivet len ton till sambon: ”Du kanske kan skruva upp den där rullgardinen ikväll, älskling?”. Följt av en lite vassare: ”Du vet den där som har stått i sovrummet i halvår!”.

Men nu har jag bestämt mig för att tänka om. Jag har satt på mig ett mentalt antignällarmband. Istället för att fokusera på helvetesröran här hemma ska jag vara glad och tacksam för att jag har ett hus. Finfin familj. Mat på bordet. Och att det är sambon som köper och lagar den.