Ja visst gör det ont generaldirektören

Ilskan känns som en jäsande surdeg i magen. Om mannen en gång till säger ”regelverket” eller hänvisar till de folkvalda som har stiftat regelverkets lagar som han har att hålla sig till, ja, då tror jag att jag kastar ut tv:n genom fönstret – eftersom jag nu inte kan kasta Migrationsverkets generaldirektör, Dan Eliasson, genom fönstret. Han är ju ändå en så fin och känslig natur.

Gång på gång under tv-debatten om utvisningen av två hjälp- och skyddslösa flickor, en 17 år, den andra 9 år, försäkrar generaldirektören hur ont det gör honom att tvingas följa ”regelverkets” föreskrifter. Ja, det känns ”jättejobbigt”! Men ansvaret är trots allt inte hans, utan bärs av de män och kvinnor som stiftade lagarna som det är generaldirektörens tunga plikt att genomföra.

Fast generaldirektörens smärta och vånda torde knappast kunna mäta sig med den fasa och ångest den 17-åriga Lollo, som nu ska utvisas, känner. Lollos far misshandlade både henne och hennes syster så svårt att han dömdes till fängelse. Flickorna omhändertogs av de sociala myndigheterna och placerades i ett skyddat boende.

Nu skall Lollo, som är född i Sverige och endast talar svenska, tillsammans med fadern utvisas till Kroatien, ett land vars språk hon således inte talar. Hennes far torde inte ha blivit mildare till sinnes och något skyddat boende kan hon knappast vänta sig. Även om det fanns ett sådant skulle Lollo stå längst ner på väntelistan – hon och hennes familj är nämligen romer, en föraktad och illa sedd folkgrupp i denna del av världen.

Ett annat fall som tv tog upp och som fick generaldirektörens hjärta att klappa fortare handlade om nioåriga Maria som i tre år tagits om hand av svenska fosterföräldrar, men som nu, enligt Migrationsverkets beslut, skall utvisas till… ja, vart, och till vilket liv? Maria kom till Sverige med sin, numera, svårt och troligen obotligt sjuka mor. Fadern, gravt alkoholiserad, hemlös och, så vitt jag förstår, intagen på rysk fångvårdsanstalt, har på två år inte skrivit en rad till sin dotter. Eftersom mamman är för sjuk för att förflyttas, och eftersom Maria inte har andra anhöriga i Ryssland, skulle Migrationsverket handla i FN:s barnkonventions anda om Maria fick stanna hos sina fosterföräldrar. Den föreskriver att ”barnets bästa” alltid måste beaktas när beslut fattas. Där hade representanterna från socialnämnden trumf på hand – trodde de.

Visst, konstaterade Dan Eliasson med ett sorgset leende, Marias ”bästa” vore nog att låta henne stanna hos fosterfamiljen, och visst har Sverige undertecknat barnkonventionen, MEN inte ratificerat den. Således utgör den inte svensk lag. Tyvärr, tyvärr.

Jättejobbigt, generaldirektören! Vi förstår det. Men förtvivla ej, det finns en lösning. Dan Eliasson kan hur lätt som helst befria sig från ”regelverkets” skavande, plågsamma tvångströja genom att avsäga sig detta uppdrag, och därmed också den medföljande, inte oansenliga, generaldirektörslönen. Det vore väl ett billigt pris för att handla enligt det egna samvetets bud i medmänsklighetens, och/eller barnkonventionens anda? Som bonus slipper generaldirektören att gråta vare sig äkta eller krokodiltårar i tv.