Welcome to this column.

Välkommen till denna kolumn.

It’s all about English on Swedish Radio.

Den handlar om engelska i Sveriges Radio.

There’s a lot of this.

Det är mycket sånt.

Sometimes you might think there’s a language course going on, using the method Repeat After Me.

Ibland kan man tro att det är en språkkurs med metoden ”säg efter mig” som pågår.

The World of Knowledge seems to me to be the worst.

Vetandets värld verkar vara värst, tycker jag.

First they interview a scientist.

Först intervjuar de en vetenskapsmänniska.

He or she speaks English (sometimes vizz a heavy accent, but that’s beside the point).

Han eller hon talar engelska (ibland med kraftig prytning, men det hör inte hit).

Then they cut the interview into single sentences, sometimes two, and broadcast them bit by bit.

Sedan klipper de upp intervjun mening för mening, ibland två, och spelar upp dem bit för bit.

After each quotation the reporter translates the entire sentence into Swedish.

Efter varje citat översätter reportern hela meningen till svenska.

It is tiresome.

Det är tröttsamt.

Som synes tar denna metod också mycket plats. Den text du just läser närmar sig redan hälften av sitt tilldelade utrymme och kunde ha varit betydligt mer kondenserad utan den inledande, repetitiva tvåspråkigheten. Ibland misstänker jag att det där flitiga citerandet av intervjuobjektet och de saxade översättningarna är just en utfyllnadsmetod, a padding-out method.

Självklart ska radion släppa fram röster. Det är liksom själva vitsen med radio. Vi hör en röst och skapar oss ett omdöme och kanske en bild av den som talar. Det är ett banalt konstaterande. Basic, som de säger på radion.

Men hur mycket av den utländska rösten behöver vi höra för att få den där inre bilden? Lite i början och lite i slutet av ett inslag är väl det enkla svaret och i ärlighetens namn vill jag intyga att det är så det ofta görs. SR består trots allt av många säkra proffs.

När intervjuobjekten talar språk som är mindre bekanta för de flesta svenskar, som arabiska och uiguriska, får vi inte samma långa uppspelningar, förstås. Det är engelskan som släpps fram i överflöd, kanske beroende på den vanliga, men diskutabla, åsikten att svenskar är så bra på engelska.

En del inslag, särskilt på nyheterna, görs enligt en annan modell: först ett ganska långt sjok engelska och sedan en kort, sammanfattande översättning. Där kan man åtminstone ana en tanke, nämligen att folk begriper most of it ändå.

Modellen Repeat After Me är dock knappast genomtänkt. Antingen förstår folk inte tillräckligt och då ska de väl inte behöva höra all denna utrikiska eller så förstår de bra och då behöver de inte den noggranna översättningen.

Thank you for reading all the way through to here. A Swedish translation will not follow. That would be what we call tjatigt.