I stort sett varje dag upprepar Mario Monti att hans tid som premiärminister avslutas med valet nästa vår. I stort sett varje dag återkommer spekulationerna om Mario Montis framtida roll. Han är visserligen redan senator (på livstid), men frågan gäller om han kan övertalas till någon ny ledande position av något slag?

En paradoxal diskussion som avspeglar hur hela den politiska eliten förbrukat sitt knappa förtroendekapital. Den stod handfallen när Silvio Berlusconi i vanära tvingade avgå för ett år sedan, när landet var på väg mot en kollaps liknande den grekiska. Mario Monti inkallades som en räddande ängel.

Under året har Mario Monti djärvt, energiskt och envist lyckats upprätta ett visst grundläggande förtroendet för den italienska regeringsmakten. Med strategisk hjälp utifrån har han för tillfället lyckats undanröja det hot som skulle ha drivit Italien i fördärvet. Han har lyckats tämja de spekulanter på finansmarknaden som satsade på ett sammanbrott i Italien och som hoppades att det i förlängningen skulle leda till upplösning i eurozonen.

Italiens problem är numera hela Europas huvudvärk.

Montis insats är en märklig prestation, i synnerhet om man beaktar att han själv och ministären är partipolitiskt obundna experter som sitter på parlamentets nåder och att de tagit en rad impopulära reformbeslut. Även denna paradox avspeglar hur den gamla politiska klassen förklarat sig själv bankrutt och accepterat Mario Monti som konkursförvaltare.

Men hans uppdrag har egentligen bara börjat. En bouppteckning efter Italiens förlorade år skulle avslöja enorma, strukturella problem. Ekonomiskt fortsätter tillbakagången och arbetslösheten särskilt bland ungdomarna är alarmerande hög. Ungefär en fjärdedel av dem (15–29 år) har lämnat studierna och saknar jobb.

En OECD-rapport om kostnader för utbildning i 32 industriländer placerar Italien på plats 31. Företagarna klagar på sjunkande produktivitet och ökande lönekostnader. De tycker att de tjänar mer på att köpa statspapper än på att investera i produktion. Den italienska centralbanken, Banca d’Italia, uppskattar den svarta, underjordiska ekonomin till motsvarande omkring 27 procent av BNP. De rent kriminella verksamheterna uppskattas till 11 procent. Det juridiska systemet fungerar utomordentligt långsamt och nyckfullt, som bekant.

Medan de sociala konflikterna stegras lägger Monti snart fram ännu ett ”utvecklingspaket” för att vända den ekonomiska tillbakagången. Det hinner knappt börja verka före valet.

Om Italien efter Monti råder det total politisk osäkerhet. Men paradoxen är slående: Mario Monti är den som har störst förtroende bland italienarna, trots att de flesta ogillar hans reformer.

Likt en gång general de Gaulle kan antagligen Mario Monti dra sig tillbaka och stilla invänta om republiken på nytt ropar på hjälp.

Rädda Italien är en lång, smärtsam historia.