Om vi ändå bara hade en Angela Merkel eller en Nicolas Sarkozy! Från Italien hörs en förtvivlans suck. Under stegrande villrådighet måste italienarna ännu en gång välja mellan samma gamla alternativ som orsakat de senaste femton årens samlade besvikelser.
Italien saknar inte kompetenta personligheter. Det som saknas är institutioner och en modern politisk kultur.
Efterkrigstidens första republik imploderade 1990–92. Kalla kriget ursäktade då inte längre vanstyre och korruption. Då föddes drömmar om en nystart, en andra republik. Italien skulle politiskt moderniseras. Landets rikaste företagare, Silvio Berlusconi, steg ut på arenan, bildade ett politiskt parti som filial till sitt medieimperium och spred illusioner om evigt solsken.
Berlusconi har aldrig gjort sig kvitt arvet från den första republik under vars beskydd han nådde enastående framgångar. Istället rekonstruerade han den, med god hjälp från vänsterledaren Massimo D’Alema som såg partitaktiska fördelar i att bevara det gamla. Den andra republiken förblir en utopi.
I Tyskland och Frankrike har man sedan länge dragit lärdomar av det förgångna och byggt upp ett politisk system som befrämjar stabilitet och samförstånd. I Tyskland är erfarenheterna av Weimar-republiken alltjämt så avskräckande att partierna är beredda att gå i stor koalition med sina huvudmotståndare. I Frankrike drogs lär- domarna av den fjärde republikens ständiga rege-ringskriser av general de Gaulle som drev igenom en femte republik. ”Den permanenta statskuppen” kallades den av Francois Mitterrand, en fjärde republikens man, som senare njöt oväntade för-delar av de Gaulles stabilisatorer (”cohabitation” under två perioder).
I Italien fortsätter däremot ett system som ständigt går i baklås, som befrämjar politisk polarisering, fragmentisering och Pelle Jöns-partier. Ännu har man inte dragit lärdomarna av den första republikens sammanbrott, av dess partipolitiska anakronismer och samhällsmoraliska bankrutt. I valet den 13–14 april kommer det att finnas drygt 30 olika partier. Många är löjliga Pelle Jönsare, ibland nostalgiska restposter, ibland rena stollar. Alla anser sig ha vetorätt – i synnerhet när de går samman i en vägrarfront för att förhindra reformer, till exempel av valsystemet.
Den center-höger allians som Silvio Berlusconi leder, ”Frihetens Hus”, rymmer åtminstone 17 olika grupperingar. Däremot försöker center-vänsterns viktigaste komponenter nu för första gången gå till val med ett nybildat parti, ”Demokratiska Partiet”. Partiledaren Walter Veltroni försöker frigöra sig från de små vänstergrupperingar som Romano Prodi hade i sin avgående regerings- koalition (med 10–12 partier). Veltronis experiment räcker knappast till någon valseger, men kanske till ett hedervärt nederlag som visar en utväg ur dödläget. En dag kommer kanske det politiska livet i Italien att mötas med respekt i omvärlden? Kanske inte i nivå med Tyskland eller Frankrike – men kanske åtminstone i jämnhöjd med Spanien?
