Lars Leijonborg var så sent som i söndags kväll övertygad om att han skulle kunna sitta kvar som fp-ledare till valet 2010.

Göran Persson fick i maj förra året en uppenbarelse om att han och socialdemokraterna skulle vinna höstens val.

Persson hann kasta in handduken och slapp få sparken, annars slutar de båda äldsta svenska partiledarna sina karriärer på likartade sätt. De varken ser eller hör reaktioner och åsikter i sina partier utan går rakt in i väggen.

Leijonborg hade suttit i tio år, Persson i elva.

I en scen i SVT:s dokumentär om Persson ägnar intervjuaren Erik Fichtelius säkert tio minuter åt att få kommentarer om den interna kritiken. Han möts av total förnekelse.

Kanske är slutet för Leijonborg ett uttryck för samma bristande kontakt med stämningarna i det egna partiet.

Efter skandalen med dataintrången i valrörelsen tillsatte partiet en etikkommission. Den skrev en rapport som folkpartiledningen ganska framgångsrikt lyckades begrava i mediebruset.

Men rapporten är en svidande uppgörelse med kulturen i det folkparti som Lars Leijonborg har skapat. Det är enligt kommissionen ett hierarkiskt parti där en krets på bara två-tre personer varit inblandade i de viktigaste besluten.

Organisationen har präglats av en ”tystnadskultur” som inneburit att både tjänstemän och politiker varit rädda för att uttrycka avvikande åsikter.

De flesta partier kan beskrivas som hierar- kiska. Men ledare som under lång tid skapar något som kan beskrivas som en ”tystnadskultur” får betala ett pris för det. De kommer inte att märka när deras ställning är underminerad: vem ska berätta det för dem?

En skadskjuten Leijonborg som klamrat sig fast vid makten skulle ha varit piskad att skapa stigande opinionssiffror, troligen på de andra borgerliga partiernas bekostnad.

Men också när han nu ger upp skapar det instabilitet i regeringen och i den borgerliga alliansen.

De borgerliga partiernas öden är så sammantvinnade att en kris i ett parti alltid påverkar de andra. Borgerligheten byter numera väljare och positioner med varandra i allt snabbare takt.

Folkpartiet har de senaste två valen först stulit och sedan lämnat tillbaka väljare till moderaterna. Och i höstas började det allt mer liberala centerpartiet tugga i sig fp-väljare.

Väljer folkpartiet nu en ledare som vill ha en mer socialliberal profil kan det skärpa konflikterna med kristdemokraterna om familjepolitiken, och med moderaterna om socialförsäkringarna.

Jan Björklund anses stå för samma sorts ”kravliberalism” som Leijonborg. Det är en linje som kritiserats av den socialliberala falangen, som i stället drömmer om Cecilia Malmström.

Intrigerna kan börja. Eller snarare fortsätta.