Kristdemokraterna gjorde ett dåligt val i september och förlorade ungefär 120000 väljare, de flesta till moderaterna.
Nästan tre procentenheter och nio riksdagsmandat försvann. På två mandatperioder har kristdemokraternas väljarstöd halverats.
Att dörrarna till regeringskansliet slogs upp för de borgerliga skedde trots, inte tack vare, partiets insats i valet. Samarbetet i den borgerliga alliansen betalade sig alltså bra för kristdemokraterna.
Och när partiledaren Göran Hägglund klev ut från Kungliga slottet som socialminister i oktober förklarade han att han hade fått sitt drömjobb.
Då visste inte Hägglund att han i riksdagen tre månader senare skulle omfamnas verbalt av vänsterledaren Lars Ohly. Skälet? Att Hägglund vill öppna för utländska kvinnor att göra abort i Sverige.
”Därmed utökas aborträtten, och den svenska abortlagstiftningen blir ännu lite mera liberal. Det är bra,” sa Ohly uppmuntrande i kammaren.
Drömjobbet har kanske inte blivit en mardröm, men att statsrådsstolen står just på socialdepartementet minskar Hägglunds förutsättningar att luta sig tillbaka och njuta.
För kristdemokraternas ledare har blivit politiskt ansvarig i regeringen för abortfrågan.
Och kvar på Hägglunds nya skrivbord låg utredningen Abort i Sverige, som hade beställts av den socialdemokratiska regeringen.
I det egna partiet detonerade Hägglunds ställningstagande för utredningens förslag som en bomb. Många anser att han inte hade förankrat positionen i partiet: att han uppförde sig ”som en tjuv om natten”.
Följden har blivit ett hotande uppror i den egna riksdagsgruppen: en fjärdedel av ledamöterna uppmanar Hägglund att slänga förslaget i papperskorgen. Flera har hotat att rösta nej.
Om det inte räckte så drabbades Göran Hägglund också av ett angrepp utifrån. I slutet av februari skrev pingströrelsens föreståndare Sten-Gunnar Hedin och den katolske biskopen Anders Arborelius på DN:s debattsida.
De påpekar att kristdemokraternas ”huvudsakliga väljarbas är kristen” och vädjar om att inte ”tvingas att aktivt medverka till att förminska alliansens chans att bli omvald”.
Politiskt var det få som tog hotet riktigt på allvar. Skulle alltså en regering från det andra blocket vara bättre för de värdekonservativa kristna?
Deras problem liknar vänsterpartiets eviga dilemma på den andra kanten. Visst kan man blockera en s-regering, men bara till priset av att få en borgerlig istället.
Partipsykologiskt är angreppet dock en smärtsam upplevelse. Kristdemokraterna föddes ju en gång ur pingströrelsen.
Samtidigt innebär konflikten att kristdemokraterna befinner sig i ett läge som liknar de radikala förvandlingsprocesser som de andra tre borgerliga partierna redan har gått igenom.
Alla har utmanat sina egna kärntrupper. Fredrik Reinfeldt attackerade moderaternas nyliberaler, Lars Leijonborg folkpartiets socialliberaler och i centern gav sig Maud Olofsson på kärnkraftsmotståndare och EU-kritiker.
Kristdemokraternas valanalysgrupp skriver beundrande om moderaterna att ”lärdom kan dras av deras förvandlingsnummer”.
Gruppen lyfter fram egna mätningar som visar att abort- och HBT-frågorna stöter bort potentiella kd-väljare, och framhåller att bilden av ett ”bakåtsträvande, omodernt parti” måste förändras. En ny image är nödvändig.
Enligt valanalysen står partiet inför vägvalet att som bäst förbli lika stora som nu, eller förändras och försöka uppnå sin maximala potential runt 20 procent av väljarna.
Göran Hägglund är omfamnad av Lars Ohly och i clinch med pingstkyrkan. Det kan vara första steget för de ”nya kristdemokraterna”.
