Kolumn
För ett par månader sedan stod trebarnspappan och journalisten Marco Antonio Avila och väntade på att bilen skulle skrubbas ren i biltvätten. Dagen efter hittades hans kroppsdelar i en svart plastsäck längs en motorväg i norra Mexiko.
Den 39-årige kriminalreportern blev ytterligare ett offer för det ökade antalet attacker mot journalister i världen. Mexiko är ett av världens farligaste länder för professionella journalister; de senaste tjugo åren har 27 journalister mördats i landet.
Men reporter är ett livsfarligt yrke i allt fler länder. I Irak, Ryssland, Somalia, Colombia, Afghanistan, Brasilien, Syrien, Nigeria och Sri Lanka har journalistik blivit en livshotande verksamhet. Vissa journalistmord skapar stora rubriker, som amerikanskan Marie Colvin som dödades i syriska Homs i våras, ryskan Anna Politkovskaja som sköts ihjäl i sin egen trappuppgång 2006 och amerikanen Daniel Pearl som halshöggs i Pakistan 2002. Ett fåtal klarar sig ur sin knipa, som Martin Schibbye och Johan Persson. Många bara försvinner, som den svenske journalisten Dawit Isaak som tros sitta kvar i fängelset i Eritrea.
Värre blir det. Trenden visar att dödliga attacker mot journalister har ökat stadigt under 2000-talet. Under 2010 dödades 44 journalister, förra året dödades 47 reportrar och i år är siffran redan uppe i 45. De senaste tjugo åren har 940 journalister mördats, och i 88 procent av fallen har morden förblivit ouppklarade och ingen ställts till svars, enligt Committee to Protect Journalists.
Faktum är att journalister i konfliktområden numera i många fall betraktas som legitima måltavlor. De ses som parter i konflikten och likställs ofta med den kristna västvärlden. Det gäller även humanitära hjälparbetare, vars roller inte längre heller är lika tydliga och avgränsade. Reportrar och hjälparbetare som tidigare betraktades som neutrala aktörer har förlorat denna unika ställning i krisområden.
Egentligen började omsvängningen redan under Bosnien-kriget 1992. Då skedde en av de första direkta attackerna mot en FN-konvoj med humanitär hjälp åtföljd av tre tydligt märkta pressbilar varav SvD körde en. Jag minns hur vi stoppades vid en vägspärr i Mostar obehagligt länge, och hur granater plötsligt började regna över oss. Såväl FN-folket som vi journalister klarade oss mirakulöst undan, men mycket skriverier följde eftersom detta var något helt nytt och mycket otäckt.
Fast nu försöker FN göra något åt saken. Förra veckan antog FN-rådet för mänskliga rättigheter för första gången en internationell resolution om skydd av journalister. Samtliga 47 medlemsländer fördömde i Genève de ökade attackerna mot journalister samt straffriheten för de skyldiga, och uppmanade världens länder att bättre skydda mediernas representanter.
Kommer dessa tre papperssidor med vackra FN-lydelser att göra någon skillnad i journalisternas vardag i farliga länder? Kanske inte direkt. Men frågan lyfts fram i strålkastarljuset, länder pekas ut och varnande fingrar höjs. Det är ett steg i rätt riktning.
