Jag sitter på ett X2000-tåg som skakar sig igenom Sverige, som vanligt med kroniska vagnlutningsproblem. På biljetten står mitt namn prydligt tryckt. Jag behöver inte legitimera mig, men det är antagligen bara en tidsfråga. SJ har uttryckligen meddelat att resenärer utan ID inte längre är välkomna.
Nu vet ju i och för sig ingen att just jag sitter här på plats åtta i vagn ett. Men om någon skulle vara intresserad av att ta reda på det, vore det inte längre omöjligt. Och visst, man kan tycka att det här är en mindre viktig sak att oja sig över. Problemet är bara att det inte slutar här. För om det är någonting vi kan lära oss av de senaste årens integritets- och övervakningsdebatt, så är det att det alltid tycks krävas ytterligare åtgärder. Mer data behövs samlas in för analys. Mer information måste lagras. Tiden den ska finnas tillgänglig måste vara längre. Fler behöver få tillgång till den. Aldrig har vi lämnat så många spår efter oss som nu. Aldrig har myndigheterna varit lika intresserade av att samla in dem.
Våra tåg- och flygresor är noggrant bokförda, våra bilresor syns via fartkameror och biltullar eller med hjälp av mobiltelefonernas positionering. Alla våra samtal, alla våra mail, all vår kommunikation via internet är föremål för åtgärder som syftar till att scanna, lagra och genomsöka. Drar vi in all denna information till de extremt kraftfulla datorer som finns i dag, är det fullt möjligt att kartlägga stora delar av våra liv. Alltså har vi alla skäl i världen att reagera när detta nu faktiskt håller på att ske – under tystnad. För i den mån den svenska politiken kan betraktas som en scen, så formligen ekar den av tomhet från huvudaktörerna.
Ändå sedan förra året, då de folkvalda skakades om rejält av att tiotusentals människor engagerade sig för att stoppa FRA-lagen, har partitopparna gjort allt för att hålla sig så långt borta från frågan som möjligt. Är du rädd för den Nya Influensan? Det är inget mot vad många politiker är för det Nya Valviruset: svårt smittsamt och omöjligt att bli av med om det får fäste vid ens nuna.
FRA-lagen är en av de mest uppmärksammade politiska frågorna på senare tid. Men när partiledarna debatterade i riksdagen i förra veckan, var det bara en av dem som bemödade sig att beröra ämnet. Trots att lagen skulle röstas igenom en timme senare.
Vi har alltså en lag som ingen ledande partiföreträdare vill förknippas med, en glödhet politisk debatt som ingen vill delta i – och en tidsålder som ingen riktigt verkar förstå.
Just nu lägger människor ut allt mer av sina liv på nätet, samtidigt som internet rent tekniskt lägger sig som ett ständigt närvarande lager över verkligheten. Frågor om integritet och övervakning är därför mer ideologiskt viktiga än någonsin, vilket gör att politikernas försök att låtsas som det regnar inte imponerar det minsta.
Så vad händer då nu? Kanske kan man sammanfatta det så här: den som undrar om FRA blir en fråga i valrörelsen har nog missförstått situationen. Från och med nu kommer integritetsfrågorna att vara grundläggande i alla politiska sammanhang. Anders Mildner
