Jag sitter på jobbtoaletten i kritstrecksrandig kostym med en urdiskad gammal mangochutney burk i ena näven. En bröstpump i den andra. En kollega har blivit sjuk och jag har blivit inringd som ställföreträdande chef från min föräldraledighet. Min dotter är fyra månader gammal och för mig är det ett välkommet avbrott från den stilla hemmalunken. Jag fnissar. Det finns en del komik i att göra karriär som spädbarnsmamma.
Det här var några år sedan, idag är dottern en alldeles strålande välanpassad, trygg och glad tonåring. Men jag ville berätta det för att visa att allt som har med småbarn att göra inte är sådär livs- avgörande traumatiserande som insinuerades i SVT: s utfrågning av Lars Ohly. Ni vet när Mats Knutson bröstade upp sig och apropå Vänsterpartiets förslag om en individualiserad föräldraförsäkring, med hälften av dagarna åt mamman och hälften åt pappan klämde i med:
”Det skulle innebära att en mamma kan tvingas lämna sitt barn efter bara sju månader och många har inte ens slutat amma då?”
Och hans kollega Anna Hedenmo hängde på:
”Är det vettigt att avbryta amningen för att pappan ska vara hemma? Om han säger: nu ska vi göra som Lars Ohly säger, nu delar vi, nu är det sju månader var. Då betyder ju det att väldigt många mammor får avbryta amningen.”
Det var då Ohly bjöd på citatet ”det finns något som heter bröstpump” och hela vida webbvärlden exploderade. Göran Hägglund gick i veckan till storms mot ”bröstpumps-lagen”. Barnmorskor menade att det var stötande att politiker över huvud taget pratar amning.
Men amning är redan politik. Till exempel finns det en lag, fjärde paragrafen i föräldraledighetslagen, som ger kvinnor rätt att gå ifrån arbetet för att amma. Det innebär också att en föräldraledig pappa kan titta förbi mammans jobb med barnet när som helst på dagen för en amningsstund. Om det skulle behövas, vill sägas. När barnet är ett halvår gammalt behöver nämligen bröstmjölken kompletteras med annan mat för att täcka barnets energi- och näringsbehov. Det för i praktiken med sig att de flesta mammor som fortsätter amma gör det vid färre tillfällen, oftast på morgonen och på kvällen. Helt utan bröstpump.
På SVT firade man säkert hela natten efter att så skickligt ha lurat vänsterpartiledaren i fällan. Men den stora förloraren är egentligen inte Ohly. Det är vi väljare som förlorar mest på att en viktig fråga som föräldraförsäkringen förvandlas till en sken- debatt. För det är inte amningen som är problemet.
När allting har lugnat ner sig lite, när brösttonerna försvunnit ur debatten, kanske vi kan se att bröstpumpen faktiskt inte är mammornas och spädbarnens fiende nummer ett. Utan möjliggöraren för det där lilla andningshålet som många nyblivna mammor behöver. För att kunna gå och träna, gå på bio eller helt enkelt vara sig själva för en stund. Och sedan kan vi återgå till kärnfrågan: Är det vettigt att via skattepengar subventionera ett system som cementerar ojämställdheten eller ska föräldraförsäkringen precis som alla andra socialförsäkringar vara individbaserad?
