Den 19 september kollapsade den stolta svenska socialdemokratin, med det svagaste valresultatet sedan första världskrigets utbrott. Mona Sahlin har nu tagit konsekvenserna av nederlaget, och partiet ska välja en efterträdare.

Det är knappast tillräckligt för att vända utvecklingen. Mona Sahlin har haft några uppenbara poänger i den personliga försvarslinje hon upprätthöll fram till i söndags.

• För det första uppstod inte Socialdemokraternas problem när Sahlin tillträdde våren 2007. Mellan 1932 och 1988 fick partiet alltid över 40 procent av rösterna i riksdagsvalen. I de sex valen efter 1990 har man bara sprängt 40-procentsvallen en enda gång, när partiet tog tillbaka makten 1994.

• För det andra är det inte bara de svenska Socialdemokraterna som befinner sig i kris, bilden är liknande runt om i Europa. I slutet av 90-talet var 11 av 15 EU-länder röda. I dag styrs endast 5 av 27 EU-länder av S-regeringar.

Alltså, har Sahlin argumenterat, räcker det inte att byta ledning. Socialdemokraterna måste också genomföra en drastisk politisk förnyelseprocess för att kunna återvinna sitt forna förtroende bland väljarna.

”Det var fel på vår politik” sa Sahlin själv i en SvD-intervju förra veckan och förordade stället något som liknar en mer mittenorienterad linje. Partivänstern ser i stället lösningen i en återgång till en mer ”traditionell” och reforminriktad socialdemokrati.

Att hitta en ny partiledare blir inte lätt, men att ändra politik är ännu svårare. Det finns en stark tradition som påbjuder att högst av allt är ”att hålla samman partiet” och dess olika falanger.

Efter Sahlins avgång varnar nu flera socialdemokrater för att valet av partiledare kommer att stå i vägen för förändringen av politiken. Allt kommer att handla om person, inget om politik.

Men en annan väg är möjlig. Bara några dagar efter det svenska valet utsåg brittiska systerpartiet Labour Ed Miliband till ny partiledare efter Gordon Brown, som hade förlorat makten till de konservativa.

Det brittiska partiledarvalet skedde efter en lång personvalskampanj mellan en handfull kandidater från vänster till höger, som redovisade och sökte stöd för sina politiska utgångspunkter.

Den öppna tävlingen var en del i New Labours ambitioner att förnya partiet och lyssna till medlemmarna, som var med och röstade. Resultatet blev en partiledare med vänsterprofil: ”Red Ed” besegrade med knapp marginal brodern David Miliband.

Det är ironiskt eftersom New Labour bildade skola med sin metod att vinna regeringsmakten genom tydliga kliv mot den politiska mitten.

Den brittiska modellen har säkert nackdelar. Men en uppenbar fördel om ambitionen är att ändra inriktning: den nya partiledaren väljs med ett tydligt och offentligt redovisat politiskt mandat.

Så var inte fallet när Mona Sahlin utsågs (eller Göran Persson tio år tidigare). Då talade valberedningarna med möjliga och omöjliga kandidater, vägde för och emot, räknade på maktbalansen i partiet. Så småningom steg den vita röken upp, som från den slutna konklav som väljer påve, och där stod Mona Sahlin. Utan mandat att förändra politiken.

Så hur skulle den brittiska modellen kunna se ut i svensk tappning, med konkurrerande och villiga kandidater?

”Thomas Östros: Välj mig. Jag har fått nog av fastighetsskatt och andra skatter som skrämmer bort väljare som jobbar...”

”Wanja Lundby-Wedin: Rösta fackligt! jag vill skärpa arbetsrätten och bli Socialdemokraternas andra kvinnliga partiledare...”

”Morgan Johansson: Håll till vänster. Jag kan inte vänta på att slopa budgetreglerna och utlova stora välfärdsreformer...”

”Mikael Damberg: Hem till Stockholm. Jag gillar storstadsväljare och vill utveckla avdraget för hushållsnära tjänster...”

Det här strider förstås mot både partitraditionen och jantelagen. Olof Palmes medarbetare Anders Ferm föreslog en medlemsomröstning inför partiledarvalet för fyra år sedan.

Men han konstaterade samtidigt att partiets inre cirklar aldrig skulle acceptera det. ”Motmakterna är för starka: Socialdemokraterna kommer att trampa på i gamla hjulspår”.