1992 enades världen om att utsläppen av gaser som påverkar klimatet måste begränsas, genom FN:s klimatkonvention. Sedan dess har de globala utsläppen ökat med 41 procent, från 22 miljarder ton till 31 miljarder ton.

Och i år, för första gången, står utvecklingsländernas för mer än hälften av världens utsläpp: 50,3 procent.

Sedan 1992 har klimatförhandlingarna blivit allt mer komplicerade. Regelverk för allt möjligt ska diskuteras. Hur länder får minska ”sina” utsläpp genom energiprojekt i utvecklingsländer, hur skogar får räknas som koldioxidminskningar, hur utvecklingsländerna ska kompenseras för klimatförändringarnas effekter, hur inflytandet över dessa pengafonder ska fördelas, hur koldioxidmarknader får se ut.

Texterna som förhandlas är svår och teknisk materia, och det är nästan omöjligt att få grepp om helheten. När klimatkonferenserna är slut brukar det ta månader för regeringsdelegationerna att begripa vad man faktiskt enades - och inte enades - om.

Hur demokratisk - eller odemokratisk - förhandlingsprocessen har blivit diskuteras egentligen inte, men det är en fråga som bör ställas.

Ibland måste man påminna om att det som ska förhandlas i Köpenhamn ytterst handlar om vem som ska minska sina utsläpp, med hur mycket och till när. De som dividerar om procentsatser och årtal får inte glömma hur de snabbt ökande utsläppen påverkar livsbetingelserna på jorden. Häftigare regn, fler jordskred, fler hårda stormar, torka, värmeböljor, ändrade villkor för växtligheten är att vänta. Få inom den vetenskapliga världen säger något annat.

Även tvågradersmålet, att den globala medeltemperaturen får stiga max två grader, innebär en stor förändring av klimatet.

Redan nu, med 0,7 graders högre medeltemperatur än före industrialismen, vittnar människor runt om i världen om hur deras liv påverkas av att vädret är mer oförutsägbart. Det är alltid vanskligt att påstå att extrema väder beror på klimatförändringarna, men standardsvaret från forskare brukar vara att den typen av effekter kommer att bli vanligare.

Den världsomspännande hjälporganisationen Oxfam har i rapporten ”Suffering the Science” samlat berättelser från människor i många länder. Historierna handlar om hur svårt lantbrukare upplever att det har blivit att odla. Så här säger till exempel Binita Bikrar från byn Kapala i Nepal:

”Förut brukade det snöa på vintern och det var mycket kallare. De senaste tre åren kom ingen snö alls. Och det skulle ha regnat mellan oktober och januari förra året, men det kom inget regn. Så nu torkar grödorna”.

I Bundibugyo i västra Uganda upplever Florence Madamu liknande problem:

”Vi har helt slutat tänka i odlingssäsonger. Vi brukade plantera i mars, nu försöker vi hela tiden. En massa utsäde går förlorat, och vår tid och energi. Ibland vill jag bara gråta”.

Vi som bor långt i från ekvatorn, i den temperade delen av världen, kommer klimatförändringarna att ge ökade skördar. Men för många hundra miljoner människor är hungersnöd en överhängande risk.

I det perspektivet kanske man som svensk kan acceptera om det blir för lite snö att köra Vasaloppet om tio-tjugo år.