Ingvar Carlsson, i år 78, är nöjd med att kunna njuta av det aktiva privatliv som han drömde om när han frivilligt avgick som statsminister 1996. Tillbakadraget och välplanerat pendlar han mellan de fasta punkterna Tyresö, Lofsdalen i Härjedalen och Lummelunda på Gotland, med utrymme för längre utflykter i den stora världen. I vår åker han till Kina och till hösten blir det nya resor i Europa.

Knappt fyrtio år i svensk politiks innersta kretsar har naturligtvis präglat Ingvar Carlsson. Han vet att han i dag uppfattas som den främste företrädaren för socialdemokratins klassiska idéarv. Han representerar den historiska tradition som förknippas med Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Den insikten gör Ingvar Carlsson förtegen när man kommer in på det senaste årets svåra kris inom socialdemokratin.

Ingvar Carlsson arbetade som ung skadereglerare hos Folksam i Borås när han för första gången träffade Olof Palme, som två år senare rekryterade honom till kanslihuset 1958. Under större delen av sin karriär i regeringskansliet har han haft uppgifter som problemlösare, först åt Tage Erlander och därefter åt Olof Palme. Som politisk skadereglerare har han lärt sig leva med problem.

Ingvar Carlsson vägrar att uttala sig om krisen kring Håkan Juholts korta tid som partiledare. Personligen har jag emellertid det bestämda intrycket att den erfarne skaderegleraren och problemlösaren inte kunde förhålla sig passiv när förtroendet för partiet raserades. Lika bestämt har jag intrycket att Ingvar Carlsson i dag hyser stark tilltro till Stefan Löfvens ledarskap. De båda känner varandra väl och har en del gemensamma personliga och politiska beröringspunkter. De närmar sig valåret 2014 fulla av tillförsikt.

– Jag tycker att vi nu befinner oss i en av de mest spännande perioderna i mitt liv. Nu kommer stora frågor att avgöras. Det krävs ledarskap, visioner, förmåga att skapa tilltro och entusiasm. Nu kommer politiken att flytta fram positionerna. Det blir en spännande tid!

Ingvar Carlsson

Född: 9 november 1934 i Borås.

Familj: Gift 1957 med Ingrid (f. Melander), har barnen Ingela f. 1962 och Pia f. 1964.

Bor: Lägenhet i Tyresö.

Ingvar Carlsson verkar vara laddad av revanschbegär och ha svårt att tygla sin stridslust inför 2014, trots att han då fyller 80. För honom handlar det om en ideologisk uppgörelse med marknadsliberalismen. Med Milton Friedman som ledande ideolog och med Margaret Thatcher och Ronald Reagan som ledande politiker inleddes den nyliberala offensiven i början av 1980-talet.

– Redan 1979 drog Svenska Arbetsgivareföreningen igång en kampanj med slagordet ”satsa på dig själv”. Under de tjugofyra åren 1982 till 2006 så regerade vi socialdemokrater under tjugoett år. Men under hela den här perioden så var tidsandan marknadsliberal, bland ekonomer, i medierna och borgerliga partier. Dessutom hade vi en svår ekonomisk kris att bemästra. Vi pressades tillbaka, var ideologiskt vilsna, vi utmålades som ålderdomliga och tillhörande en annan tid, vi tvingades skära i utgifter och banta våra egna reformer, med blödande hjärta. Sedan kom Moderaterna och gjorde det med glädje.

Ingvar Carlsson får ofta frågan om hur han tror att Tage Erlander skulle ha sett på läget i dagens Sverige.

– Jag är väldigt försiktig med att uttala mig om hur Erlander eller Palme skulle ha reagerat idag. Jag har inte rätt att tala å deras vägnar. Men jag är helt övertygad om att Erlander skulle vara mycket orolig om han sett sitt livsverk monteras ned, utan sakskäl och bara på grund av nyliberal ideologi. Det är ju vad Fredrik Reinfeldt gör även om han använder socialdemokratiska begrepp som täckmantel. Det folkhem och den välfärdsstat vi byggde upp håller han på att snabbt montera ned. Men nu håller verkligheten på att komma ikapp de borgerliga partierna och nu när marknadsliberalismen kollapsat sitter borgerliga partier vid makten i Sverige och runt om i Europa.

Så fullbordas paradoxen. När du regerade dominerade den marknadsliberala ideologin och nu när borgerligheten styr kommer krav på vad Erlander kallade det starka samhället.

– Sammanbrottet för marknadsliberalismen de senaste åren har visat att det behövs politiska motvikter, det som Erlander kallade det starka samhället. Det sorgliga är att sådana tankar inte togs på allvar tidigare. Jag presenterade en rapport om ”Global Governance” där vi hade förslag om skatt på finansiella transaktioner, en så kallad Tobinskatt, och om ett ekonomiskt säkerhetsråd i FN. Det möttes med överseende leenden. Marknaden skulle klara det här. Ju mer man kunde tränga tillbaka politiken desto bättre skulle det vara. Nu har vi sett de förödande konsekvenserna och nu måste man skapa motvikter, regleringar och kontroller på nationell, europeisk och global nivå. Vi tappade 15–20 år därför att nyliberalismen hade sådant genomslag. Nu får vi en spännande debatt när den trängs tillbaka.

Men har vi verkligen råd i Sverige och i Europa att hålla oss med en generös, generell välfärdspolitik när ekonomin stagnerar och vi har en krympande, åldrande befolkning?

– Man måste naturligtvis ha ordning i statens finanser. Man kan inte bygga välfärd på lånade pengar. Men om vi hade råd med ett välfärdssamhälle på 1960-talet så har vi det i dag. I dag är svensk ekonomi så stark att det inte finns någon anledning att ifrågasätta folkhemmet. Men regeringen har prioriterat privat konsumtion, som genom jobbskatteavdraget, men inte satsat på gemensam konsumtion, som forskning och utveckling, SJ eller barn- och äldreomsorg och skola.

– Det saknas inte arbetsuppgifter. Vi har stora brister på olika områden. Men regeringen har hoppats att kunna lösa sysselsättningen via skattesänkningar och vi kan lugnt konstatera att det inte löst problemet. Vi måste söka nya vägar med riktade åtgärder. Jag är inte beredd att ge upp ambitionen att nå full sysselsättning. Jag tror vi kan nå dit igen. Det är inte rimligt att stora grupper och i synnerhet ungdomar långsiktigt står utan möjlighet att försörja sig.

Du säger att du tror på politikens möjligheter, men har politikerna kraft att stå emot globaliseringens ekonomiska krafter?

– Detta är den fråga som oroar mig allra mest. Det finansiella kapitalet och företagen har snabbt anpassat sig till de globala förutsättningarna. Politiken har rört sig mycket långsammare. Nationalstatens metoder fungerar dåligt och politiken har för litet att sätta emot kapitalets makt. Vi som tror på politiken har ett stort ansvar i partier och fackföreningar att utforma strategier. Här finns mycket kvar att göra.

– Politik måste fungera på fyra nivåer: lokalt, nationellt, europeiskt och globalt. Vi har en rad stora problem som vi måste lösa gemensamt i Europa och det finns ingen väg tillbaka. Europa måste samla sig till en politisk kraft och vi inom vänstern som tror på politikens möjligheter måste skapa program och strategier för europeisk politik. Det gäller områden som forskning och utveckling, krishantering, befolkningspolitik, mänskliga rättigheter och miljöpolitik. Här ser jag det stora bekymret. Här släpar politiken efter.

Svensk inrikespolitik verkar fastlåst i två block men din efterträdare Stefan Löfven verkar vilja bryta upp den blockpolitiken.

– Jag ger inga råd i dagspolitiken utan säger bara att på min tid var blocköverskridande uppgörelser det naturliga. Samförstånd har varit tradition sedan 1932 och inga stora beslut fattades under min tid utan samverkan. Det gav besluten tyngd och Sverige stor trovärdighet. Men den modellen övergavs radikalt utan särskilt mycket diskussion 2006 och man övergick till extrem blockpolitik. Om nu partierna inte orkar samarbeta över blockgränserna så skall man egentligen gå över till ett system med majoritetsval med två alternativ. Blockpolitik gynnar de stora partierna och leder i sin förlängning till majoritetsval. Jag tycker att proportionella val med samarbete över blockgränser har stora fördelar i en turbulent tid.