Alliansregeringen arbetar i hård opinionsmässig motvind, men borgerligt samarbete har aldrig fungerat bättre än nu. Regeringen Reinfeldt är en tebjudning jämfört med alla tidigare försök att samsas i regeringskansliet.

Och i slagskuggan från den borgerliga alliansen valframgång har socialdemokraterna tvingats inleda sonderingar med miljö- och vänsterpartiet med sikte på valet 2010.

”Vi är tre partier som på det ena eller andra sättet måste fördjupa vårt samarbete” har Mona Sahlin förklarat.

Men det räcker att studera spåren i Almedalen för att ana vilka problem som väntar henne.

Till att börja med har miljöpartiet hamnat i mitten av svensk politik sedan alla började krama klimatet. Moderaterna och miljöpartiet har
kommit varandra betydligt närmare efter valet, utan att de vill prata om det.

”Borgarna hade ingen klimatpolitik före valet och de har det inte nu heller”, sa miljöpartiets språkrör Peter Eriksson i sitt tal i Almedalen.

Men hur länge gäller den gröna linjen? I klimatfrågan lät till och med vänsterpartiets Lars Ohly försonlig i går, och sträckte ut en hand till regeringen.

Och för första gången någonsin samarbetade moderaterna i år i Almedalen med Naturskyddsföreningen (SNF), vars ordförande Mikael Karlsson sa att Fredrik på EU:s toppmöte i våras var Europas mest ”miljöprogressiva” statsminister.

SNF är visserligen kritiska till en rad beslut som den borgerliga regeringen fattat. Men Mikael Karlsson sa samtidigt att ”vi hör att moderaterna vill jättemycket i miljöpolitiken just nu”.

Miljöpartiet kan om man finner det lämpligt börja närma sig SNF:s beskrivning av borgerlig miljöpolitik. Man ska komma ihåg att miljöpartister (ja, de manliga i alla fall) i flera avseenden är ”borgare med skägg”.

• Miljöpartiet ligger nära den borgerliga i synen på friskolor.

• De gröna har röstat med de borgerliga igenom en uppluckring av arbetsrätten.

• De kallar det inte för vårdnadsbidrag, men vill att man ska få
ersättning från staten för att vara hemma med barnen.

Och efter valet 2002 förhandlade miljöpartiet länge om att bilda regering med folkpartiet, kristdemokraterna och centern. Bara moderaterna var omöjliga för miljöpartiet då, och det är moderaterna som har ändrat sig mest sedan dess.

Peter Eriksson och språkrörskollegan Maria Wetterstrand är också slipade maktpolitiker. De vet att en vågmästarposition, som miljöpartiet fick i valen 1998 och 2002 bara kan utnyttjas fullt ut om det finns ett trovärdigt hot om partnerbyte.

Vad som helst kan hända i ett val. Flera borgerliga partier balanserar på spärren. Är det då en bra idé att stänga dörren genom att i förväg kedja fast sig vid socialdemokraterna?

Mp-kongressen i maj var inte övertygad om det, och var säkra på att miljöpartiets ledning kommer att fundera över saken.

Igår gjorde dessutom vänsterpartiets Lars Ohly klart att han inte tycker det behövs något gemensamt valmanifest på vänsterkanten inför valet 2010.

Enligt Ohly räcker det med en deklarerad vilja att sitta i samma regering. Dessutom var han tydlig med att socialdemokraterna redan har anpassat sig för mycket åt borgerligt håll när det gäller skatter och skola.

Mona Sahlin vill alltså fördjupa samarbetet. Men hur stort är tålamodet hos hennes parti, som är vant att bestämma det mesta på egen hand?