Ingenting hindrar oseriös insamling

Inför jul har alla insamlare högsäsong. Med telefonsamtal, in­betalningskort och skramlande bössor förmås vi att skänka en slant till behjärtansvärda ändamål.

Men det finns ingen lag som reglerar hur mycket hjälporganisationer måste dela ut av de ­insamlade pengarna.

–I Sverige är det inte förbjudet att tigga pengar, konstaterar Eva Birath, kanslichef på Stiftelsen för insamlingskontroll, SFI.

SFI, som ansvarar för kvalitetsstämpeln 90-kontot, är ingen myndighet men reglerna följs av de seriösa på marknaden.

De som har gett för lite till ändamålet, vilseleder givarna eller har oetiska metoder kan förlora sitt 90-konto och hamna på branschens varningslista som Frivilligorganisationernas insamlingsråd, Frii, går ut med.

Men detta hejdar inte dem som vill fortsätta, visar SvD:s kartläggning av de 36 organisationer som de senaste två åren har fått sitt 90-konto indraget eller hamnat på varningslistan.

Nästan hälften, 17 av dem, visar sig fortfarande vara verksamma. Att få fram en bild av hur mycket de samlar in har i fem av fallen ­visat sig vara helt omöjligt. Men 12 av organisationerna fick under förra året in minst 171 miljoner kronor, visar vår sammanställning.

Hur mycket som gått till väl- görenhet varierar kraftigt. SFI:s krav är att minst 75 procent ska gå till ändamålet, högst 25 procent får slukas av insamlingskostnader och administration.

Men de organisationer som SvD granskat delade i genom-snitt inte ens ut hälften, 43 procent, till ändamålet.

Den som var allra sämst, ­Humana Sverige, lät 676000 kronor gå till bistånd och information – av 19,4 miljoner kronor i intäkter. Det mot­svarar 3 procent.

–Biståndet är en väldigt liten del, men det kommer ju att öka i och med att vi betalar av våra skulder, säger Sverigechefen Trond Narve­stad.

I sin bokföring hävdar organisationen att ytterligare tio miljoner ska räknas som välgörande ändamål. Under rubriken ”Miljövård” räknar man in kostnader för insamling av kläder och textilier.

–Vi främjar miljön genom att se till så att kläderna inte hamnar på soptippen.

Men enligt Eva Birath på SFI kan själva insamlingen aldrig räknas som en del av ändamålet.

–Det där skulle vi aldrig tillåta, konstaterar hon.

Humana Sverige är ett exempel på svårstoppade organisationer. Under namnet UFF var den länge en framgångssaga med klädcontainrar och second hand-butiker i många kommuner. Men 2003 gick UFF i konkurs och hade ännu ifjol skatteskulder. ­Enligt Trond Narvestad, som ­arbetat inom UFF i många år, är Humana Sverige en helt ny för­ening. Men organisationsnumret är detsamma som för UFF.

Det finns ingen myndighet som har ansvar för att granska Humana Sverige och de uppskattningsvis 10000 andra ideella föreningar som samlar in pengar.

De som är så kallade insamlingsstiftelser är däremot skyldiga att lämna årsredovisning till länsstyrelserna.

Men i stiftelse­lagen står inget om hur mycket som måste gå till ändmålet av det som samlas in. Det har gjort det i princip omöjligt att rättsligt hävda bedrägeri.

–Vi har drivit fyra fall där vi ansett att de åtminstone borde dela ut hälften till ändamålet. Men vi har förlorat i länsrätt och kammarrätt. Som det ser ut idag måste medborgarna själva ta ansvar för sina pengar, säger Mikael Wiman, expert på länsstyrelsen i Stockholm.

Även Niklas Lagrell, kammar­åklagare på Åklagarmyndig­hetens utvecklingscent­rum, säger lätt uppgivet:

–Moraliskt är det helt förkastligt vad många av de ideella organisationerna ägnar sig åt. Godhet och välvilja är någonting som är lätt att spela på hos människor. Det, och girighet.

Annika Engström

annika.engstrom@svd.se

Fler artiklar

Patrik Ekström

patrik.ekstrom@svd.se

Fler artiklar