NEW YORK. ”Jag tror att jag glömde handskarna i taxin”, sade jag och kände efter i fickorna. ”Är du allvarlig”, utbrast han. Jag ryckte på axlarna och såg i ögonvrån hur taxin redan hade rullat några hundra meter nerför Ludlow street i julaftonsnatten. Nästa rörelse in i mitt synfält är en man som störtar efter bilen likt en galen antilop. När de båda har försvunnit helt sänker jag blicken och ser att handskarna ligger på gatan vid mina fötter. God jul till mig.

Det finns få saker jag uppskattar mer än välriktade impulshandlingar. På juldagen flög en holländare rakt över en hel stolsrad mot en man som försökte sätta eld på sina underbyxor på flight 253 till Detroit. Enligt egen utsago hörde holländaren ett poppande ljud från en annan passagerare och tänkte ”aha, han försöker spränga planet”. Sedan kastade han sig över mannen som hade börjat brinna. Samma sak med skobombaren för många jular sedan; han hindrades från att få fart på sin skobomb av två flygvärdinnor och några passagerare som attackerade honom.

Minns också United Airlines Flight 93 för åtta år sedan, när ett litet gäng passagerare slöt sig samman för att övermanna kaparna och inte låta planet krascha in i Vita Huset. Trots att de visste att de skulle dö. Jag har svårt att tänka mig in i det.

Själv känner jag mig ganska långsam. Kanske gjorde min uppväxt i ett samhälle där gruppen sätts framför individen att mina reflexer domnade bort. När man från början får lära sig att någon redan har tänkt ut ett system för allt så ligger egen problemlösning längre bort. Dessutom har man mindre att svara för om något går snett.

Förmodligen har jag bara mig själv att skylla för att jag är så seg. Men jag undrar vem jag skulle vara i ett ögonblick där det kanske var dags att dö. Skulle jag ha förmågan att tänka ett steg längre – att hindra fler från att komma till skada? Jag oroar mig för att jag bara skulle sitta helt tyst och försöka hantera min egen ångest.

Åtta år efter att några kom på att passagerarflygplan kan användas som vapen har miljarder investerats i röntgenmaskiner och krångliga procedurer för resande. Vi får inte ta med oss krämer och vi måste ta av oss skorna. Om någon ville lägga hela mig på rullbandet in i röntgenlådan skulle jag inte ifrågasätta det.

Men trots alla ansträngningar att förbättra systemet så visar dessa misslyckade kapningar på två saker. Att det trots allt går att komma förbi sofistikerade säkerhetsarrangemang och ganska nära fullbordad katastrof. Samt att det till sist ändå är upp till oss själva att vara det sista hindret innan världen går under.

Eller vågar du sätta allt hopp till några riktigt handlingskraftiga medpassagerare?

Tänk på saken. Det finns ingen tid för möte. Inte heller för att klaga på att man inte får någon information. Ingen tid att utreda vem som egentligen är ansvarig. Och sannerligen ingen tid för konsensus.

Det står bara klart att du och alla andra kan sprängas i luften vilket ögonblick som helst.

Vem är du då?