Under omkring 25 år har vi varit grannar, tre jämnåriga familjer i tre likartade hus i centrala Bryssel. Förmodligen byggdes de samtidigt under andra hälften av 1800-talet. Stilen brukar kallas ”town house”, smala gathus som går på höjden. Ryktet säger att våra tre hus var bordeller under mellankrigstiden. Det är möjligt. Husen var åtminstone i starkt behov av renovering efter krigsåren, då parkettgolven eldades upp i de öppna spisarna.

Vårt umgänge var länge ganska sporadiskt, en urbant artig, ganska ytlig bekantskap. Men efterhand som vårt uppbrott närmat sig har det utvecklats vänskapsband. Under några middagar har vi öppnat oss en aning, ty alla har varit nyfikna på varandras identiteter bakom fasaderna med tre olika nationaliteter, som svenskar, greker och belgare. Stamtavlorna visar sig vara mycket mer komplicerade.

Jag berättade om min farfar, ”Carl skräddare”, som varnade för fördjupad släktforskning. Min farmors familj hette Håkansson och kom från Borrby, men farfar visste att de hade rötterna i Galizien. Det vill säga någonstans i gränstrakterna kring Polen och Ukraina. Därifrån kom på 1800-talet lantarbetare i skördetid till de skånska godsen och galizier var ett skällsord.

Eva, min hustru, fyllde i att hennes släkt har starka band med Valloniet så egentligen är hon nästan belgare.

Louisa är visserligen grekiska, men inte från Grekland utan från diasporan i Alexandria, i Egypten, där hon är uppvuxen. Takis, vars familj kommer från norra Grekland, berättade att hans släkt lokalt var känd som ”pilgrimerna”, det vill säga som folk som på väg till det Heliga landet slagit sig ned i byn. Varifrån de kom vet han inte, kanske från Albanien, kanske från någon annanstans på Balkan eller Centraleuropa.

Martine, som vi alltid uppfattat som belgiska från franskspråkiga Liège, avslöjade att hennes familj egentligen kommer från andra sidan gränsen, från nederländska Limburg. Marc, hennes man, som är född i Antwerpen skulle kunna uppfattas som en flamländsk belgare. I själva verket förkroppsligar han ett nästan typiskt judiskt öde. Fadern kom från Vilnius som judisk flykting till Antwerpen på 1930-talet och mötte där Marcs moder, judinna som kom som flykting från Bessarabien. Varken i Vilnius eller i Bessarabien kan han spåra sina rötter.

Sålunda lär vi oss handgripligen i vårt mikrokosmos på tre familjer att inse enfalden i den gängse diskussionen om våra identiteter. I Frankrike rasar den för fullt med främlingsfientliga frågor om vem som kan göra anspråk på att vara fransman. Ett politiskt dunkelt initiativ av Eric Besson, en före detta socialistledare, som befordrats till minister för den nationella identiteten av Nicolas Sarkozy.

Motsvarande diskussion förs ibland på ett europeiskt plan i den fåfänga föreställningen att man klart skulle kunna avgränsa en europeisk identitet. Men det enda vi vet är att Europa bara består av minoriteter i en ogenomtränglig mångfald.

Rolf Gustavsson är SvD:s korrespondent i Bryssel med rötter på Österlen. rolf.gustavsson@svd.se