På Kungstensgatan i Stockholm ligger en liten restaurang som heter Minerva. Där sitter sextiotalsminnena tätt som ett par halvlånga handskar på Anita Lindblom. Vit-röd-rutiga dukar, etsade glasdörrar och modernkonst-tryck på väggarna som då. På menyn riktiga pommes frites och pepparstek. Minerva är en fransk krog.

Sextiotalet var, för er som inte var påtänkta då, en tid då alla rökte cigaretter överallt. Vuxna hade klänning och kostym och kunde spela bridge. Kvinnornas knän vitnade under bordet när nylonstrumporna tryckte och barnen andades in bensinångor för att det luktade gott. Männen kunde vissla och ville se ut som Burt Bacharach och vitlök var vågat. Man fick tipset att ta en klyfta och gnida insidan av salladsskålen i teak med tilllhörande långa salladsbestick. Det räckte. De verkligt djärva åt sniglar och de andra räkcocktail. Det gör man fortfarande under Minervas randiga inomhusmarkiser.

Fast Minerva är stängt nu. Det brann i oktober. Många har läst spaltmeter om branden på Grill, den är öppen nu, men bara de som svängt runt hörnet på Kungstensgatan känner till vad som hänt där. Eller vad som inte hänt. En alltmer utmattad ägare sätter varje dag upp nya sidor i en väggtidning i skyltfönstret. Det är en hjärtskärande berättelse om hur det är att driva krog på en av de mindre gatorna i stan när olyckan är framme. Hantverkarna kommer som de vill eller mest inte vill, verkar det som. Ägaren sitter och syr nya dukar och ringer till försäkringsbolaget som inte betalar. Och nu vet väggtidningsläsarna att Länsförsäkringar tycker att ägaren kan säga upp sin personal om det inte finns några pengar.

Sånt är livet, Länsförsäkringar? Så mycket falskhet finns det där? Det man förlorar vinner en annan?

Innan Minervas ägare tvingas stänga kan i alla fall en frankofil grodlårsätare få tala om att franska kök har vi för lite, inte för mycket av i Stockholm. Det har inget med rättvisan för Minerva att göra, men det är sant i alla fall.

I väntan på att det goda ska segra på Kungstensgatan vänder jag blad i den enda kokbok en vuxen människa behöver: Julia Childs Det goda franska köket. Där står hur man steker ett stycke kött så att det blir vackert brynt utan att förlora sin saftighet, hur man vänder ner vispad äggvita i en kaksmet så att den behåller sin luftighet och hur man sätter äggula till en sås utan att den skär sig.

Men ibland vill man inte laga det goda franska köket själv. Så vive la yttrandefrihet! Vive väggtidningen på Kungstensgatan! Vive Minerva, kockarna och servisen som sätter bearnaisen där den ska vara. På ett varmt fat framför gästen.