BARBARA VOORS
Mina döttrars systrar
414 S. Albert Bonniers Förlag. CA 280:-

Anslaget är mjukt lockande. Omslaget till Barbara Voors nya roman, Mina döttrars systrar, pryds av tre blonda flickhuvuden på en äng. De tre är systrar och blundar mot solen och drömmer om ett lyckligt liv. Men tavlan är förrädisk. Livet blir kaos, svek, svåra lojalitetsprov och relationsproblem. Lillasyster Lucy är dessutom försvunnen i åtta år! De två andra stretar med trasiga äktenskap och en mor, som upplever det mesta i livet som angrepp från en fientlig värld och som en protest mot detta praktiserar ett halvt obegripligt språk.
Mamma Thea är från Holland och blir tidigt änka. Svenska språket smälter hon inte med välbehag. I brutna, aggressiva meningar på lappar, uppsatta på kylskåpet, uppfostrar hon sina döttrar. Det blir ibland konstigheter som ”mina döttrars systrar”, för systrar är de ju trots allt.
Barbara Voors har skrivit en bred roman, hon har byggt ett hus med många våningar. Det är inget fel på
berättarglädjen, replikerna klatschar lustigt och målmedvetet, här slarvas inte med miljöer - Söder och New York - och här regisseras lämpliga sammanträffanden respektive avslöjanden, som leder till uppbrott. Men det vet man ju att tillfälliga möten styrs av negativa förväntningar! I en stad på några miljoner människor möter man givetvis, när man kliver av plan eller tåg, just den enda människa man inte vill möta! Så är det.

Voors har skrivit en sorts vandringsroman: människor som går ut och in varandras liv, alla med en konstig brådska och rädsla för att tala ut. Bäst trivs de tre systrarna när de får virvla runt på Söders höjder, hänga vid Södra station, hoja till Nytorget, spotta på bilar och pendeltåg, mumsa torra dammsugare på rökiga konditorier.
Det är en tid av väntan, ett sjutti- och åttital som lovar äventyr och frihet, långt från en nedsliten lya med en intill döden trött mamma, en svassande granne Kurt och fumliga men dramatiska pojkvänner.
Och mitt i livet med sin brusande brådska hittas
Lucy! Hon ligger i koma på ett sjukhus i New York efter en överdos. Dit störtar Annie, mellansyster, där biter hon sig kvar med hjälp av försäkringspengar. Hon ska tala Lucy tillbaka till livet igen. Om hon berättar sig igenom deras gemensamma barndom måste Lucy känna hur livet kallar.
Trovärdigheten haltar en hel del men verkligheten är inte det viktiga i denna roman, som har en sympatisk färgning av kvinnolojalitet. Den har också humor, låt vara att de humoristiska riterna upprepas alldeles för ofta. Men berättelsen om de tre systrarna borde ha kortats ner och farten dämpats. Voors har inte gett sig tid att fördjupa flickornas utveckling.
Temat Alice i Underlandet, som är romanens poetiska kuliss, har inte riktigt täckning i påhitt och uppslag. Den väntan på människor, på friheten att vara sig själv som Voors vill skriva om söker djup och mognad, inte som nu snabblösningar och kort andhämtning.