I många kulturer ser människan uteslutande Gud när hon blickar in i den egna själen. Hon ser eller försjunker i gudomen, men ser inte sig själv. Vår europeiska kultur är kanske den enda där denna inåtvända blick istället för Gud fått människan att upptäcka något helt annat: alltsedan parollen ”känn dig själv”, renässans och Montaigne umgås européen framför allt med sig själv, vänder ut och in på den egna existensen, utrustad med både psykologi och en unik historia.

Människan har upptäckt sig själv och blivit alltings mått.

Ty det är först denna sekulariserade blick i vårt inre som skapar vad vi kallar ett ”jag”. I de kulturer där man fortfarande enbart ser Gud när den egna själen rannsakas, finns sällan individer i vår mening av ordet. Istället är människan där del av en klan, en stam, en religiös sekt. I vår kultur är däremot risken stor att Gud förr eller senare dör så att vi blir helt ensamma, utlämnade åt oss själva.

Vad ser en sådan europeisk människa när hon betraktar världen? Hon ser en värld som inte längre är den andra lik. Men den inåtriktade blicken föregår den utåtriktade. Den är förutsättningen för att kunna se världen med hjälp av bildkonstens centralperspektiv (”centrallyrik” inom poesin). Zola uttryckte det mycket precist när han talade om sin – europeiska – konst som ett hörn av skapelsen sett genom ett temperament.

Men kineser och många andra kände inte till detta sätt att betrakta världen.

Snarare har muslimer och åtskilliga asiatiska religioner och kulturer stora problem med detta europeiska, självreflekterande, suveräna och ensamma ”jag”. Delvis gäller det även den ortodoxa kulturen och kristenheten. En ikon är ju inte tillkommen ur den enskilda konstnärens privata perspektiv. Dessutom ska den beröras eller kyssas för att få mening: betraktarens läppar, fingrar och kanske näsa är minst lika viktiga som hans ögon. En ikonmålning är därför bokstavligen någonting handgripligt. Men skulle vi lägga handen på en Rembrandt eller Picasso så får vi genast museivaktmästaren på oss.

Denna tradition av handgriplighet står i konflikt med en modern värld som blir alltmer abstrakt och virtuell. Och att gå från konkretion till abstraktion är utomordentligt svårt. Det går knappast att övertyga general Ratko Mladic att han kan bli bombad förrän man verkligen gör det. Hans signatur på ett avtal är en stundens ingivelse, lite bläck som krafsats dit och ingenting betyder (ett handslag skulle betyda långt mer). Och låt oss inte glömma att demokrati och kompromisser är strategier att undvika ett allas krig mot alla först när ett stort antal ”jag”, alla mer eller mindre sina egna ensamma världar, måste leva tillsammans.

Men när inga eller bara mycket svaga ”jag” finns, när livet är kollektivt och en organism likt, betyder demokrati och kompromisser mycket lite.

Tänk på det nästa gång ni besöker Moderna museet för att beundra någon av det europeiska måleriets mästare.