Lilly är drygt 85 år gammal. Hon har levt ett aktivt och socialt liv tillsammans med sin man. Men i höstas förändrades allt. Mannen hon blev kär i och gifte sig med för över ett halvt sekel sedan var någon hon inte längre kände igen.

–Han blev vresig, kunde skrika och svära. Tidigare var han en snäll person som var oerhört respekterad och omtyckt av andra. Nu tycker han att livet är förskräckligt, säger hon och rör i tekoppen.

Det började med att han blev glömsk vilket ledde till vredesutbrott. Lilly misstänkte att han kunde ha drabbats av någon demenssjukdom. Men en utredning visade att det inte var något fel på hans minne och istället blev han remitterad till äldrepsykiatrin.

Diagnosen som ställdes var depression. Lilly väntade sig att hennes man skulle få tabletter och hon blev nästan besviken när han inte fick det. Istället erbjöds mannen samtal med en beteendevetare som besöker paret en gång varannan vecka.

–Beteendevetaren snappar upp små saker och analyserar dem. Vi berättar för honom hur vi haft det de senaste två veckorna och om någonting gått tokigt. Beteendevetaren säger då till oss hur vi ska tänka nästa gång en sådan situation uppstår.

Lilly har det jobbigt, men det är få som vet vad hon går igenom varje dag. Tillvaron går mycket ut på att inte trigga partners negativa tankar och sopa undan allt som kan göra honom arg eller frustrerad.

Hon kallar sig själv för en curlinghustru.

Varken släktingar eller vänner känner till hennes mans sjukdom och dess konsekvenser. Hon berättar inte för någon, hon vill inte utsätta honom för det.

–Sjukdomen han har är smittsam. Den tar på mig också. I början kändes det som att det var ens eget fel, att han inte brydde sig om en och att man var helt utlämnad. Nu vet jag att det inte är så.

Efter att Lillys man fick diagnosen bjöds paret till informationsträffar som anordnades av Norra Stockholms äldrepsykiatri. Där träffade Lilly andra som var i samma situation. Hon förstod att det självcentrerade beteendet hennes man uppvisar beror på sjukdomen och att det egentligen inte är henne han är arg på.

Vid sidan av kognitiv beteendeterapi, som Lillys man får, besöker hon själv en kurator som hon fått kontakt med via äldrepsykiatrin.

–Det är fantastiskt. Kuratorn är uppmärksam på mig och ser mig. Det betyder oerhört mycket.

Idag vet Lilly inte hur framtiden för henne och hennes man ser ut. Hon är tacksam för all hjälp som paret har fått av äldrepsykiatrin och säger att den hjälpen gör mycket nytta.

Norra Stockholms psykiatri är en av få inrättningar som har specialriktade resurser mot äldre. Där finns en slutenvårdsavdelning och en öppenvårdsmottagning för äldre.

Gunilla Elf är kurator och arbetar med patienter både inom sluten- och öppenvård. Personerna hon träffar lider bland annat av depressioner eller krisreaktioner som uppstått efter att deras partner dött eller de själv drabbats av en sjukdom.

–Jag och patienten lägger upp en gemensam strategi med delmål och ett slutligt mål som ska uppnås. Vi arbetar utifrån ett helhetsperspektiv och involverar även anhöriga. Tanken är att hjälpa patienterna att förhålla sig till den situationen de befinner sig i och göra det bästa av den.

Fotnot: Lilly heter egentligen något annat.