En diktares kompost heter psykiatriprofessorn Johan Cullbergs nyutkomna bok om Gunnar Ekelöf.

Det är inte min sak att anmäla boken, det sker på kultursidorna. Men jag kommer att tänka på en berömd Ekelöfrad: En värld är varje människa.

Så behöver man inte heller vara diktare för att ha en kompost. Vi bär alla på tidiga, och senare, minnen från det som gjorde ont och det som mildrade, tröstade och gjorde gott. Senare i livet blir traumatiska eller förlösande upplevelser en del av vår kompost – den mull i vilken vi slår rot och blir till de vi är. Inte minst kulturen i olika former, och vår tillgång till den, spelar en viktig roll i vårt människoblivande.

Man bör dock akta sig för att låta sin kompost ligga i träda. Det är bara när man med minnets och känslans spade eller stora slev rör om i komposten som den ger oss nya insikter och fördjupningar i de personer vi är i dag. Och varför jag blev den jag är.

Då kan skärvor och flisor bli till meningsfulla bilder. Relationer som i minnet tolkades på det ena eller andra sättet kan visa sig vara vantolkningar av grövsta slag, på gott eller på ont.

På samma sätt kan det vara med diktrader, musikslingor eller bilder, djupt gömda i minnets kompost. Sammanfogade med senare erfarenheter ger de nya, betydelsefulla insikter.

Nu ska man inte tro att grävandet i komposten alltid är smärtfritt.

I motsats till minnet kan den svårligen förfalskas. Minnet berättar om en mor som, i uppfostrande syfte, delar ut en lätt klapp på kinden. Ur komposten gräver jag fram en kvinna som inte längre står ut med sin mans råa, brutala behandling av henne, som hon inte kan värja sig emot. I stället blir hon till en i bästa fall likgiltig, vanligen avvisande, lätt uppbrusande mor till sina barn.

Ge inte upp att gräva i din kompost! Här finns också den godhet och den skönhet som ilade förbi ditt minne då det begav sig. Kanske en far som var skydd och värn mot en värld som inte ville dig väl. Kanske en kompis som försvarade dig mot mobbarnas hån av glasögonormen. Även den som för länge sedan lämnade barndomshemmets religiösa tro kan i sin kompost gömma på aftonbönens Gud som haver… och som tas i bruk vid oväntade tillfällen.

Och hur är det med den skinande, liksom polerade musslan från Röda havets strand? Du har för länge sedan glömt den, men i din kompost lyser den med oförminskad glans.

Liksom varje människa är sin värld – och har sin personliga kompost – finns medvetandet om vår dödlighet i varje människas kompost. Oftast vill vi inte kännas vid den, ändå är den en klenod i vår kompost.

Förvissningen om vår dödlighet binder våra världar samman och ger oss en obrytbar gemenskap.

Cordelia Edvardson är flerfaldigt prisbelönad, tidigare SvD-korrespondent i Jerusalem. cordelia.edvardson@svd.se