Köpenhamn

Danmarks huvudstad har skapat sig ett rykte som cykelstad. Det märker Simon Reimick, som jobbar på cykeluthyrningen på centralstationen i Köpenhamn. Uthyrningsställena i‑staden blir allt fler. Om en månad börjar den verkliga högsäsongen.

–Då kan cyklarna vara slut redan klockan elva. Det är det bästa sättet att se staden på. Och det billigaste, säger Simon Reimick.

Nere i centralstationens källare kan den nyanlände Köpenhamnsbesökaren lätt byta färdmedel från tåg till cykel. 85 kronor om dagen kostar det att turista från cykelsadeln.

När SvD bad läsarna om synpunkter på Stockholmsmiljön framhöll flera Köpenhamn som föredömlig cykelstad. Och även för den som är van att cykla i‑Stockholm är det svårt att inte häpna här. På Vesterbrogade ett stenkast från centralstationen markerar tjocka blåmålade fält cyklisternas väg genom korsningen. På trottoarerna radar cykelställen upp sig.

På anarkistiskt Stockholmsmanér frestas vi att köra utanför den uppenbara cykelleden för att susa fram i boulevardernas alléer, eller slinka före vid ett rödljus. Men vi hejdar oss snart. Till vår förvåning inser vi att nej, köpenhamnarna gör inte så.

Så är också cykel- och gångbanorna tydligt separerade med nivåskillnad på ett sätt som är ovanligt i Stockholm. Det tycks fungera – trots den livliga trafiken händer det inte en enda gång under fem timmars cyklande att gångtrafikanter promenerar i cykelbanan.

–I Köpenhamn är cykling ett eget transportmedel, vid sidan av andra. Att blanda gång- och cykeltrafik, det fungerar så länge det inte finns så många cyklister, säger Andreas Röhl, chef för trafikkontorets cykelavdelning i‑Köpenhamns kommun.

Här nöjer man sig inte trots att 37 procent cyklar till arbete och studier. 50 procent är målet som stadens politiker i bred enighet vill uppnå inom fem år. Cykelambitionerna hör ihop med Köpenhamns klimatmål, 20 procents minskade koldioxidutsläpp till 2015, samtidigt som staden ska bli världens bästa cykelstad.

–Det måste bli snabbare att ta sig fram med cykel. Därför vill vi bygga fler cykelvägar, skapa genvägar så att restiden blir ännu mer konkurrenskraftig mot bilen.

En lösning är att skapa särskilda cykelstråk som på Norrebrogade. Här har bilarnas körfält gjorts smalare och fått ge plats åt fler cykelbanor. Gatusträckan är nu den mest cykeltrafikerade i Europa. Så kallad grön våg med trafikljusen kalibrerade för cyklisternas hastighet finns redan på flera av de största trafikstråken.

Köpenhamn har en lång cykeltradition, med mätningar av cykelvanorna gjorda redan på 1930-talet. Den första cykelbanan anlades redan för 100 år sedan.

–Det ska man också ha i minnet när man tänker på Köpenhamn som cykelstad, att man i‑många år satsat systematiskt på cykling, säger Andreas Röhl.

Lite osäkert känns det för en svensk. För trots den livliga trafiken och den ofattbara mängden av cyklar tar sig merparten av cyklisterna fram utan hjälm. Hjälmanvändandet är ingenting som kommunen ens bryr sig om att mäta i den annars detaljerade årliga cykelräkningen. Att det kan gå illa påminns vi om när vi hunnit till Vesterport, där Nick Sellier och Orly Treitman, turister från New York, sitter mitt på trottoaren. För henne är det andra gången i livet på cykel. Och hon föll i‑gathörnet.

–Cykla verkar vara en bra sak att kunna. Alla gör det ju här. Men jag är helt vettskrämd, säger Orly Treitman.

Det är lätt att bli stressad i den intensiva Köpenhamnstrafiken. Men köpenhamnarna tycks ta det med ro. De gör stopptecken på cykelbanan, för att undvika kollision bakifrån. På HC Andersens boulevard intill Rådhusplatsen där cykeltrafiken är som mest intensiv och bilarna dundrar förbi blir det kö vid cyklisternas trafikljus. Ändå ser vi många åka i bredd, promenadcykla och prata med kompisen bredvid.

Thomas Ellestad, med dottern Noa framtill på ramen, tycker att det går fint att cykla. Han har en liten bil också, men det är så korta avstånd att det oftare går snabbare att ta sig fram med cykel.

–Man slipper leta parkeringsplats. Bilisterna är hänsynsfulla. Men det är klart, händer det något så är man ett mjukt paket, säger Thomas Ellestad.

Allt fler köpenhamnare har liksom Caroline Laurensen och Oskar Boye i Nyhavn en lådcykel. Deras är av det modernare slaget – chickt svart och med regnskydd i plast. I själva lådan transporterar de hunden. Eller matvaror när de handlar.

–Eller när vi ska ha picknick, då sitter jag i lådan och han skjutsar mig, säger Caroline Laurensen, som samtidigt visar på det kraftiga kedjelåset och berättar att cyklarna är stöldbegärliga.

Under vår rundtur blir vi omkörda av lådcyklar med barn i lådan. Det ser härligt ut, men lådcyklarna tar plats. I den senaste cykelräkningen märks ett växande missnöje med smala cykelbanor.

Andra köpenhamnare nyanserar bilden av den perfekta cykelstaden.

–Kollektivtrafiken fungerar så dåligt, därför är jag beroende av min cykel, säger Kristoffer Toft.

Ungefär en tredjedel av köpenhamnarna åker kollektivt till jobbet, betydligt färre än i Stockholm, och det är bilen som i första hand konkurrerar med cykeln. Trängseln om gatuutrymmet är det eviga bekymret. Här vänder Köpenhamns politiker blickarna norrut. Hittills har den danska regeringen tvekat om trängselskatt.

–Men om vi ska få fler att cykla krävs det vägtullar eller liknande restriktioner för biltrafiken. Där är vi inspirerade av Stockholm, säger Andreas Röhl.